Tillbaka till rötterna

Ju äldre man blir  desto påtagligare blir historien och det förflutna.  Att besöka ställen som tidigare i livet haft en betydande roll, att påminnas om människor som betytt mycket i ens liv är och kan vara känslosamt. Att återvända till barndoms- och uppväxtplatsen är nog alltid lite känslosamt, i vart fall förknippat med mycket minnen.

Köpings järnvägsstation

Köpings järnvägsstation 2016. De flesta spåren står oanvända och är mer eller mindre igenvuxna.

Satt då jag skrev detta på tåget ned mot Skåne och Lund, vilket sedan drygt 25 år är stället jag bott. Min resa på detta tåg startade i Köping, staden där jag växte upp som barn och tonåring. Självklart har den haft en betydande roll i mitt liv, på ett eller annat sätt är det självskrivet. Anledningen för besöket av Köping just denna gång var ett sådant tillfälle då historien hinner ifatt och gör sig påmind, det var inte så kul. Man åldras och så gör alla omkring än, oavsett vad man gör för att förhala det. En sak är säker i ens liv, har man väl fötts så är det helt säkert att man en gång kommer att dö. Vad som händer däremellan är ju upp till var och en att försöka se till att det blir en bra resa. Jag var nu alltså upp på en begravning, någonting som aldrig är och blir behagligt eller kul.

Däremot så träffade jag många av mina släktingar, vilket var kul. Vi pratades vid och många för att inte säga alla (av kusinerna) har flyttat från Köping. Det är en utpräglad industristad och har varit det under lång tid. För mycket länge sedan var det en handelsplats, men det var under medeltiden, då var inte jag född. Jobben utanför industrin är inte många här i staden.

Köping är inte något som så många kan placera ut på kartan och har inte många kändisar av klass att referera till heller.  Carl Wilhelm Scheele, en man som ”uppfann syret”, i vart fall upptäckte han det. Hur mycket som helst heter något med Scheele i Köping, man tager vad man haver. Richard Dybeck, skaparen av vår nationalsång, egentligen boende i  Odensvi, en bit utanför Köping. Igen av dessa två mer kända personer som förknippas med Köping med omnejd,  har sitt ursprung i Köping, de är tyskar.  Köping är alltså inte en stor röd plupp på kartan. Säger man att man är uppvuxen i Köping så är alltid följdfrågan, ja är det Norrköping, Linköping eller kanske Söderköping. Så är det!

Samtal om det gamla 

Vi, kusiner och släkt pratade lite om hur det är att komma tillbaka till platsen där man växt upp. Vissa känner vemod, andra blir lite nedstämda, för egen del så är det mest ett konstaterande att man inte saknar det nämnvärt. Har det inte hänt något med staden? Det har det nog, men för en flyktig blick så försvinner sånt som lite brus. Det känns dessutom som om ens liv har olika faser, absolut inte något som är generellt och gäller överlag för alla personer, så dessa tankar är nog mer mina personliga.

Till en början i livet så är ju allt nytt och man upptäcker nya saker hela tiden, nytt är bra, nytt är kul. Detta är bra utan att relatera till något äldre, det är ju nytt. Det kommer sedan en fas då det kan vara nytt, det har kanske ersatt något gammalt. Då är en jämförelse med det gamla ofta något som avgör vad man tycker. Nytt är inte självskrivet bra. Till slut så blir det för många, ”det var bättre förr”. Som allt mer ”gubbig” så är jag väl någonstans mitt i detta. Att försöka vara objektiv och se positivt på förändringar är nog hälsosammast. Det är ju trots allt en utveckling och mycket blir ju bättre, dock inte allt. 

Mycket i dagens samhälle känns dock just nu som om det stagnerat och till och med går bakåt. Välfärdens debatterande är en sådan sak. Skolan är en annan. Infrastrukturen är inte heller bättre. Avfolkning av glesbyggd, och den utarmning som sker med samhällets perifera människor, är det bra?  

Gammalt blir nytt igen

Ibland så inträffar det att det gamla som minskade och kanske nästa försvann på grund av att det kom något nytt som ersatte det. LP-skivan ersattes av CD skivan, CD-skivan tappade marknad på grund av streamad musk, LP-skivan får på senare år en liten pånyttfödelse, samlare har hela tiden insett värdet och kvaliteten i LP-skivan, något som en CD skiva inte riktigt besitter. LP-skivan försvann och är nu alltså lite i ropet igen. Så gammalt kan åter bli nytt. Lite som med det analoga fotograferandet, som återigen är på uppgång och fler återfaller till att fotografera med film. Därmed inte sagt att det ena är bättre än det andra, kanske mer ett uttryckssätt. Kodak visar för första gången på länge vinst, de har till och med flaggat att de vill expandera. Vem hade trott det?

Ett problem för många är dock att skivspelaren har slängts på soptiden av många, de kan alltså inte spela LP-skivor. Synd för dem. Mode är ett annat sådant exempel, det går i cykler och med jämna mellanrum kommer modet tillbaka, dagens bedrövliga byxor med högt liv, gärna blekta, förfärligt fult och ser inte bekvämt enligt mig. Sånt elände såg man ju nog av under 80-talet.

Bilden av en allt mer utarmad glesbygd

För mig är bilden på Köpings järnvägsstation lite illustrativ, inte enbart för just Köping, lite som en karikatyr för mindre orter, samhällen överlag. Det pågår en avfolkning av glesbyggd, hus töms, industrier tas ur bruk och får till viss del förfalla och blir stående. För att återgå till att beskriva Köping så var stationen dock väldigt välfylld med tågresenärer, vilket inte var fallet fram till mitten av 80-talet då jag flyttade från staden. Idag är/har det blivit en plats man bor mer än man arbetar, trots sin status som industristad. I vart fall i relation till tidigare. Befolkningsmängden har minskat från sin topp under 70-talet med närmare 30 000 boende i kommunen till nuvarande (2010) 24 700. Inget unikt, små städer och samhällen på landet minskar överlag och storstäderna växer.

Något som dock är påtagligt är Köpings betydelse som en hamnstad för transport, den är helt förändrad. Då jag växte upp var det dagligen stora fartyg som kom in, ofta flera olika, det var stål, kalk, kemikalier, mm. Det var utländska fartyg, svenska, stora, små. Dessa båtar lade till och lastades av och på med hjälp av stora kranar som körde på räls utmed kajen. Idag finns inte dessa kranar kvar och mycket av hamnens betydelse är förflyttat till storebror lite längre ut i Mälaren, Västerås. Köpings hamn ägs idag av Västerås hamn. Transport sker idag uppenbarligen på annat sätt, hamnen har inte den roll den hade en gång i tiden. Vilket tydligt kan ses i alla byggnader som ligger i anslutning till hamnen, de är i många fall fallfärdiga och står endast kvar för att de kostar för mycket att ta om hand de farliga avfallet (eternit, mm.). Se bilder nedan.

464_hbl_516-redigera

464_hbl_517

464_hbl_518

Silon i Köping

img_201609080855365520.jpg Köpings silo, en gigant. Köpings silo byggdes under tiden då jag bodde där. Det jag minns var att många tycke att silon satte Köping på kartan, vilken typ av karta? Jag kan idag medge att den är rätt pampig och fräck, det häckar dessutom pilgrimsfalk på taket av silon.

Den byggdes vilket fall under en period, då det talades om Sveriges tråkigaste stad. På skämt eller allvar skulle det utses den tråkigaste staden i Sverige, Köping var med i denna omröstning, hur det gick till slut det minns jag inte. Tror det finns gott om aspiranter på tråkigaste staden i Sverige. Vilket fall så var just silon lite spännande ansåg vissa, jag för egen del ville bra gärna komma högst upp, utsikten måste vara riktigt häftig. Det sades att man såg Örebro, om det stämmer vet jag inte då jag aldrig kommit upp på taket av silon. Däremot har jag varit nedanför och nu senast tog jag lite bilder på den, några kan ses här.

465_hbl_519-redigera Att framhålla en silo här gör jag mer då den är tacksam att fotografera. Den är faktiskt lite som en Turning Torso, men utan en påkostad arkitekts handpåläggning. Ingen bor heller i den, dock bor det Pilgrimsfalk på den.

 

 

Hålkamera och reciprocitet

Ropade in en hålkamera på auktion för ett några månader sedan. Den fick till en början ligga på byrån och se fin ut. Den är fin, betsat trä med kromade metalldetaljer. Ett litet fint hantverk. Det är dock inte min grej att köpa en massa saker som skall samla damm på en hylla. Den gav mig lite dåligt samvete varje gång jag passerade byrån. Letade till slut upp en film att testa den med. Hade några rullar Fomapan Classic 100, 120 film liggandes. Väl med film isatt så hamnade dock kameran på hyllan, återigen.

Läser just nu en kurs Analoga fotografiska processer, i Göteborg. Otroligt rolig kurs måste jag bara inflika. Kursen är precis vad som antyds av namnet, analog fotografi. Passade då ypperligt att inviga kameran med film och se vad den går för. Har nu till slut exponerat rullen, 4 ypperliga bilder föreställde jag mig i mitt sinne. Formatet på bilderna är verkligen panorama, 6x17cm, riktigt stora bilder. En av dessa stora panoramabilder motsvarar 3 vanliga bilder i mellanformatskameran, en rulle film blir alltså endast 4 bilder. 4 bilder på olika stenbrott, vilka 2 blev ljusskadade och övriga 2 OK. Den som ligger en bit ned i texten är från Knivsåsen, Dalby stenbrott.

Kameran som saknar objektiv, har dock en motsvarighet till ett 90mm objektiv och en bländare på f/300, riktigt liten med andra ord. Även om det är mitt på dagen så blir det många sekunders exponeringstid, ibland till och med flera minuter. Det beror dock oftast mer på filmen än den lilla bländaren. Fomapan film lider av en förfärlig reciprocitet, om du inte vet vad det är, ja då är du i gott sällskap, de flesta vet inte vad det är. Klicka på länken i meningein ovan så förklaras det. Det är lite kort, en ickelinjär ljuskänslighet. Så med avtagande ljus förlängs exponeringtiden motsvarande, det fungerar bra för dagsljus, när ljuset börjar avta ordentligt på kvällningen, då ökar exponeringstiden inte i motsvarande grad längre, utan flerfaldigt mer, det är recipricetetsfaktorn (effekt) eller efter den tyske vetenskapsmannen Schwarzschildeffekt

En sväng till stenbrottet i Harderbega

Igår (2/3) så åkte jag ut för att ta sista bilden på filmen, ville framkalla den för att se resultatet. Det var kvällning och solen var på väg ned, en riktigt fin tidig vårkväll. Vinden hade mojnat helt och Berguven i stenbrottet  ropade i skymningen. Jag uppmätte min exponering till 91 sekunder med bländare 300, men i själva verket så krävde då filmen 23 minuter och 45 sekunder, det är en avsevärd skillnad.  Det gick dock inte någon nöd på mig, så jag satte kameran på stativ, komponerade bilden och öppnade slutaren, stängde den sedan 23 minuter och 45 sekunder senare. Tiden det tog för exponeringen kunde jag ju titta på Berguven, spana efter vårfågel och bara njuta i kvällssolen. 

Idag har jag framkallat filmen och dessvärre är den ljusskadad. Ett problem med 120 film är att den endast skyddas från ljuset med papper. Dessa enklare hålkameror rullar inte upp filmen så hårt och ljuset får då möjlighet att nå filmen då man laddar ur den då den är tagen. Det var alltså mitt fel att det blev lite ljusskadat på framför allt den sista bilden. Jag var dels för långsam och dels så stod jag och pratade med en man som nyfiket kikade på kameran. Höll då rullen i handen och visade honom den. Hade den helt enkelt för länge i dagsljus. Sätter nu i en film med lite högre ISO värde för att få ned exponeringstiderna lite. Skall ut och prova igen i veckan som kommer.

En egen stil

En egen stil, är det ett självändamål? Är det viktigt och något alla som jobbar med skapande arbeten bör ströva efter? Vad är i så fall en egen stil, och hur skapar man sig den? 

Har alla en egen stil? Är det eftersträvansvärt att ha en egen stil? Stil i vad då, undrar man kanske? Stil kanske inte är rätt ord att använda, mer en personlig prägel. Tänker här på fotografier framför allt, är det så att man kan se en bild och säga att det är en bild av Irving Penn, en bild av Anton Corbijn, Anders Petersen, Ansel Adams? Det är svårt att säga, att de alla har en egen prägel på sina bilder är helt klart. Irving Penns bilder är i mitt tycke ofta ljussatta på ett tilltalande sätt, han använde även ofta sitt ”hörn” där han placerade sina personer. Corbijn har i sina bilder ofta lite kornighet, de är svartvita, de är inte så sällan lite oskarpa. Petersens bilder är ofta väldigt kontrastrika, det är mycket svart och vitt, de känns att de är tagna på nära håll. Ansel Adams bilder är perfekta kopior, hans tekniska kunnande var i en egen klass.

De flesta av dessa saker är egenskaper som många andra fotografer också har i sina bilder. Trots det så kan man ofta peka ut deras bilder bland en massa andra. Det är något i bilden som har en signatur från fotografen.

Havet rinner ur bild

Samlade egenskaper ger en egen prägel

Jag tror till att börja med att trägen vinner, med det menar jag att ju mer man fotograferar desto mer präglas ens bilder. Testa olika metoder, uttryck. Det är lite det som ger de stora fotograferna dess storhet. Nu finns det ju mängder med duktiga etablerade fotografer som kan vara svåra att peka ut det personliga med deras bilder. Exempelvis alla naturbilder och naturfotografer, där är det inte så mycket i själva motivet som kan präglas av fotografen, möjligen hur kompositionen gjorts. Motivval är en annan faktor. Självfallet finns det även här fotografer med ett särpräglat uttryckssätt. 

Bland alla studiofotografer är det också svårt att peka ut specifika fotografer. Trots att det här är enklare att påverka själva motivet.

Detta får mig att inse vidden av en egen stil som lite märklig i sig. Det borde inte vara och skall inte vara ett självändamål att leta efter en egen stil. På något sätt bord det vara magkänsla, intresse, och ingivelse som styr val av komposition och bildinnehåll. Det ger ju en personlig prägel, den kan dock vara subtil och kanske tangera andras ”stil”, men det har ju inte någon betydelse. Då får det ju vara så. I slutänden. så måste eller borde de egna valen vara det som avgör hur man jobbar, fotograferar. Det fungerar inte i längden att fotografera vad man tror andra vill se, vad andra fotograferar. Det blir då en i mängden som drunknar i ett hav av bilder, den ena lik den andra.

Jag gillar ju Anton Corbijn och hans bilder, en synnerligen försynt person. En person som jobbar med enkla medel. Lade ut en länk på Facebook till en film på Youtube där han berättar som sin syn på att finna sin stil, eller sitt sätt att få sina bilder på ett personligt vis. 

Egen stil är inte ett självändamål

Med allt detta har jag kommit till insikten att det inte är ett självändamål att ha en egen stil. Det blir lite vad det blir. Tiden utvisar vad det blir av saker och ting. Att studera andra är nyttigt, ta vara på det man gillar, återanvänd. Det kan vara kompositioner, ljussättning, uttryck, detta är inte att kopiera, det är att utveckla. Det är precis så saker och ting går framåt.

Därför tror jag exempelvis inte på fotoresor som åker till klassiska fotoobjekt, det är bara ett sätt att kopiera redan tagna bilder. Skillnaden är att alla får ta just ”sin kopia”, det kan visserligen vara utvecklande, men sannolikt inte. Bättre då med olika workshops, eller kanske bildgrupper. Böcker är ju en fantastiskt inspirationskälla, dessa går det att gå tillbaka till för att bläddra i om och om igen.

Nu skall man inte förringa fotoresor helt, de åker oftast till platser som är vackra, intressanta, storslagna, det i sig kan ju faktiskt vara värt ett besök.

Varför håller man på?

Lite då och då frågar man sig vad man håller på med. Är det verkligen meningsfullt, är det kul? Man sliter, tar omvägar, krånglar till det mer än nödvändigt. Det tar emot och känns tungt. Då dyker tankarna upp i huvudet, de negativa tankarna, man frågar sig vad det är man sysslar med.  

Att krångla till det lite och inte ta det lättaste vägen är nog en naturlag för min deI, vad gäller vissa saker skall tilläggas.Vägen till målet blir då en mer påtaglig del av det hela. Precis det motsatta är det naturliga för andra. 

Dokumenterar köpcenter med Hasselblad SWC och färgfilm

Inte helt sällan får jag frågan, varför gör du så här, blir det verkligen bättre? Bättre, bättre än vad? Vad är bra? Det är till att börja med inte frågan om bättre, eller sämre. Varför frågar man något sådant? Jag anser att frågan är helt felaktigt formulerad, för att över huvud taget kunna fråga på ett sådant sätt så måste det finnas referenser till vad som är bra.  Bildens innehåll förändras ju inte på något sätt. Frågan (egentligen ett påstående) har en underton som antyder att jag är fel ute. Det blir helt enkelt inte bättre, inte i deras ögon, de är helt oförstående. Det är nog med ett sådant resonemang väldigt mycket i vårt samhälle som inte kvalar in som bra. Alla skulle åka Tesla eller någon annan elbil, alla skulle har en Rolex, alla billighets affärer skulle inte existera, men så är det ju inte. Vi åker lika bra från A till B i en Fiat, tiden har sin gång oavsett klocka, en billig klocka visar tiden precis lika bra.

Känslan och nöjet

En anledning till att att jag återgick till det analoga fotograferandet, var det mer fysiska. Jag är mer delaktig. Det är också något påtagligt, synbart och konkret över det. Till att börja med är det film, celluloid, belagd med silver. Det är hela processen från att bilden tas till den färdiga bilden, en kedja av moment som skall passeras. För mig infann sig aldrig känslan av att bilden blev färdig då jag fotograferade digitalt. Det var bara halvklart, märkligt, men så var det, så är det. Det kändes dessutom lite som man fuskade då man visade sina bilder. Väntade alltid på frågan, ”har du photoshopat?”, För mig var det samma sak som, ”Har du tagit genvägen, fuskat,  fotograferat digitalt?”. 

Sitter med min pappas gamla super 8 filmer framför mig, de är ihopklippta på stora spolar som kanske är 30-40 minuter vardera. Har inte själv tittat på dessa på säkert 35 år, har dock i  minnet vad det är på rullarna. Det är familjefilmer, från semestrar, från huset i Köping. Filma analogt är idag otroligt ovanligt, gissar att en anledning är kostnaden, det är rejält dyrt. Det kräver dessutom en hel del mer av den som filmar.

Jag inbillar mig att just rörlig film har inneburit ännu större förenklingar och kanske förtjänster än stillbildsfotografi, om man bortser från kostnaden, så är det förenklade möjligheten att klippa, att lägga på ljud, med mera. 

Behöver man förklara sig?

Det finns egentligen inte någon anledning till att behöva förklara sig, varför man håller på alltså. Det är ju upp till var och en att göra sina val. Precis som jag gjort mitt val att återgå till det analoga fotograferandet, har andra verkligen lagt detta bakom sig och helt absorberat det digitala. Varför får man över huvud taget frågan? Det är inte av nyfikenhet de frågar, snarare något oförstående. och möjligen avundsjuka, jag kan bara spekulera. 

I just mitt fall är det inte enbart fotografin som känns så här. Tidigare under mina studier så valde jag att köra Linux, ett fritt och öppet operativsystem. Något som innebar mer jobb och definitivt var krångligare än att köra en MAC eller en PC. Det var dock i mina ögon bättre och framför allt var det kul! Jag valde även att skriva och göra hela min avhandling med hjälp av programvaror som var fria, gratis. Inte alltid till andras glädje, kan jag tillägga. Skulle man byta dokument med varandra, vilket ofta är fallet om man samarbetar, då är det allt som oftast någon liten detalj som skiljer versionerna åt. Det fick man sannerligen alltid höra, ”varför skall du(jag) krångla till saker så?”

Det var/är tilltalande med program som människor utvecklat och gjort tillgängliga för vem som helst, helt utan kostnad. Precis samma sak gjorde jag, inte den enklaste vägen, men en väg som gav lite mer än just en smidig lösning på saker och ting. Allt jag utvecklade blev fritt för vem som helst att använda. Det har sedan hängt med genom livet. Det känns ganska bra, får mig att bli glad, ofta dessutom överraskad.

bild med hålkamera, MAX IV i Lund

Inget är prefekt

Om vi återgår till fotografi; Anton Corbijn satte ord på en känsla som är central. Han jobbar med gamla analoga Hasselbladskameror, en minimal uppsättning objektiv och Kodak Tri-X. Han sa att hans sätt att jobba gav utrymme för misstag, det är inte perfekt, det finns även ett utrymme för slumpen. Människan är inte perfekt och att göra fel är något som är helt naturligt. Det är dessutom en lite mer långsam process, facit finns inte förrän hela kedjan är genomgången.

Det är precis så det känns. Det finns ju inte något rätt eller fel, bara en känsla av vad som verkar rätt eller fel. Det digitala ger dock i stort sett obegränsade möjligheter att skapa overkliga, orealistiska bilder. De sociala nätverken, med alla delade bilder bidrar säkert, där färger är förstärkta, detaljupplösning och dynamik är sedan länge mycket högre än vad det mänskliga ögat kan uppfatta. Det känns inte äkta, det är lite för perfekt, skavanker och fel är bortplockade. Det känns mer som en konstruktion och oäkta.

Gammalt blir nytt

Det har lite blivit så att det gamla har blivit nytt, igen. I jakten på det lite unika, där har det gamla det analoga funnit sin plats. Då det med det digitala går att ta bilder som är tekniskt perfekta, att göra identiska kopior, där finns ett litet, men dock existerande utrymme för det analoga fotograferande. Det personliga tenderar i många fall att försvinna i det digitala, teknologin tar överhand.

Det hörs fler och fler som dels värdesätter ett annat hantverk, men även ett annat uttryck i bilder. Bilder som kanske inte är bättre, men man vet att det är genuint, det är inte redigerat in i minsta detalj. Det är lite sånt här som är en drivkraft, får en att hålla på. Självklart är glädjen i att hålla på det som är motorn, men det kommer inifrån, men uppskattning utifrån bidrar ju även det.

Så varför man håller på är så enkelt som att det är kul, känslan av att ha gjort något man är nöjd med. Det är inte heller kanske alltid den enklaste vägen man väljer. Varför skall man välja det, det är då inte alltid en lika stor utmaning, en del av nöjet är faktiskt vägen framåt.