Tetenal går i graven, eller inte?!

Har läst på flera ställen att Tetenal brottats med ekonomiska bekymmer. Bekymmer som var så pass allvarliga att det går över styr om inte någon går in och stärker upp ekonomin. Verkligen synd om det blir fallet, Tetenal har hängt med länge och har tillverkar mycket bra saker. Det är idag ett glest sortiment av analoga fotoprylar som finns kvar. Lite förståligt är det då marknaden är en spillra av sitt forna jag. Det digitala slog ut många. 

Jag beställde själv häromdagen en hög med prylar, film, negativfickor, kemikalier, bladfilm, med mera, satt länge och tvekade på att klicka i Tetenal C-41 framkallning för mina färgfilmer. Det slutade med att jag inte beställde. Fann idag sedan ett uttalande från Tetenal UK, Tetenal går sannolikt i graven, men biten med kemikalier har gått bra så den verkar bli räddad.  En lättnadens suck, kan då ta med Tetenal C-41 på nästa beställning.

Det finns alltså hopp. Kodak var i en liknande situation för några år sedan, de blev till slut uppköpta. De finns idag visserligen med ett reducerat sortiment, men de överövede och de fortsätter att ta fram nya filmer, med mera. Den analoga fotografin överlever ett tag till, sannolikt väldigt länge. 

 

Att framkalla bladfilm -erfarenheter

Framkalla bladfilm är för mig lite av ett sökande. Ett letande för att finna en metod som ger bra negativ och är någorlunda smidig. Har provat några olika varianter och har haft både framgång och bakslag. Delar här med mig lite av mina personliga erfarenheter. 

 

För mig var storformatsfotografering till för några år sedan något som verkade omständigt, svårt, men samtidigt spännande, utmanande och nytt. Hade under många år gått och närt tanken att prova. Fick för några år sedan lite slumpartat låna en en Toyo 45, det var så kul att jag kände att jag ville ha en egen 4×5 kamera. Kassetter och film är ett litet kapitel för sig, laddas i mörkt rum och en exponering per sida. Jag kom över ett stort parti kassetter 9×12 cm till ett mycket bra pris. Har utöver det en hög med 4×5. Dessa två (9×12 och 4×5) har samma format till det yttre, negativen är dock olika stora. 

Skålframkallning eller med trumma?

Kvar är själva framkallningen som känts lite omständig. Köpte mig till en början skålar och tillbehör för att framkalla i skål, vilket är lite som att framkalla papperskopior vid kopiering. Är man inte väldigt försiktig så får man lätt repor på filmen. Det går endast att framkalla något eller möjligen ett par ark åt gången så det blir lite för mycket jobb för få exponeringar. Det kräver dessutom ett helt mörkt rum och en hel del plats.  Denna metod avskrevs ganska omgående. Provade en lånad insats MOD54 till mina Paterson trummor, men tyckte det gick åt för mycket vätskor med den metoden. Hade dessutom lite problem med att filmarken lossnade, kan vara jag som agiterat lite för häftigt, gav det kanske inte en rättvis chans. Det är här samma procedur som som vid vanlig framkallning av film, dvs. stående trumma som måste vara helt fylld och man vickar på trumman som vid vanlig framkallning.

Roterande trumma med agiteringsmaskin

Sökte vidare efter lite information på nätet och fann en del. Beslutade mig för en Unicolor trumma för framkallning av papper ELLER film. Dessa  trummor tar 1st 8×10 ark eller 4st ark 9×12 alt. 4×5 (se bild nedan). Till detta så köpte jag en liten agiteringsmaskin, (uniroller, eller motsvarande från Beseler). Det är en maskin som man lägger trumman på, den roterar trumman och ger alltså kontinuerlig agitering. Detta köptes för några år sedan och allt detta köptes via Ebay, allt som allt betalade jag ca 500 för detta. Har använt detta under de senare åren. Det har fungerat väldigt bra och gett negativ som jag är nöjd med. Är lätta att ladda och krånglar inte.

Efter lite användande så har jag blivit lite bekväm, ville kunna framkalla lite fler ark per tillfälle. Köpte till en Jobo trumma, en trumma som tar 12st 4×5 ark. Är dock lite försiktig att ladda så många som 12 ark samtidigt. Har provat med 8 och det fungerar bra. Jobo tanken är en 2553 som ingår i 2500 serien, den tar olika modeller av spolar och jag använder 2509N . En framkallningstrumma som tar 2 spolar som vardera kan ladda 6 bladfilmsark (4×5 alt 9×12). Provade till en början 9×12 och det fungerade inte så bra. Det följer med och bör sitta ett par klossar som rör om vätskan och som stabiliserar spolarna, dessa klossar fungerar inte med 9×12, endast med 4×5. Vilket gör att framkallningen inte blev så bra med 9×12.

Jobo 2500 trumma på en Unicolor (uniroller) agiteringsmaskin.

En fördel med trummorna är den mycket effektiva användningen av vätskor. För att framkalla 4 ark i Unicolor trumman går det åt ca. 280 ml.  Jobo trumman är något liknande, för  8 ark så går det endast åt 560 ml. Har inte provat att ladda denna maximalt med 12 ark, det  kan vara så att det behövs lite mer vätska? Är lite osäker på åtgången då det inte listas åtgång för 12 ark, det tar vilket fall inte mer plats än 8 ark. Det som kan vara är att ytan på 12 ark kräver liter mer av framkallaren för att det skall framkalla jämnt och bra. I övrigt så är själva volymen vätska tillräcklig för att täcka filmarken.

Torkningen – sista momentet

Torkningen till slut är det som är lite bökigt, jag har nu börjat torka arken ståendes. Har fungerat bra hittills. Detta arbete med framkallning och utvärdering av den pågår kontinuerligt, känns dock just nu som om jag funnit något som fungerar bra. 

Detta är mina personliga erfarenheter som jag kommit fram till, inte några fullständiga utvärderingar på något sätt. 

En skruv lös -reparera en gammal kamera

Kameror för film inte nytillverkas inte sedan länge.  Ett problem med det är att reservdelar blir allt svårare att få fatt i, likaså är det med reparatörer. En till synes svår ekvation att få ihop. Faktum är att problemet inte löser sig bara för man har en digital kamera, reparatörer finns det, men många tillverkare slutar serva även digitala kameror som är ett par generationer tillbaka i tiden. 

Jag har ett flertal äldre kameror, de flesta helt mekaniska. Flera av dessa börjar bli slitna och skulle behöva en ordentlig genomgång.  Allt åldras, mekanik likväl som elektronik. Jag köpte nyligen ett knippe gamla kameror, de är tillverkade någonstans mellan 1946 – 1960, den äldsta är en Zeiss Ikon Nettar, se bild nedan, tillverkad under perioden 1946-1951. Den fungerar helt klanderfritt, klara linser och inte så värst sliten till det yttre, inga ljusläckage. 

Zeiss Ikon 'nettar

Zeiss Ikon Nettar, tillverkad ca 1950.

En annan var en Agfa Isolette II, påminner i stora drag om Zeiss Ikon kameran ovan, något modernare. Dessvärre är fokusskruven väldigt trög och jag är där osäker på om fokuseringen fungerar, har inte hunnit med att prova kameran med film. En tredje kamera i detta senaste inköp var en Zeiss Ikon Ikoflex, en TLR (Twin Lens Reflex), en ”tvåögd” kamera . Väldigt populära och bra kameror, mest känd är nog Rolleiflex kamerorna. Just denna kamera är nog den mindre kända av flera olika tillverkare av TLR kameror, lite förbisedd och kanske underskattad. Det är ju Zeiss optik och ett fint mekaniskt arbete bakom denna kamera. Det var lite typiskt och oturligt nog den kamera i den nyinköpta samlingen som jag helst villa ha, dessvärre fungerade inte slutaren.

Reparation om det går?

Jag har nu plockat isär min Zeiss Ikon Ikoflex i ett försök att få igång den låsta slutaren. Detta är robusta saker och personer som inte är fullständigt opraktiska kan med lite vägledning ta isär och förhoppningsvis sätta ihop sådana här saker. Internet är i dessa fall en makalös hjälp. Efter lite sökande så fann jag ett par sidor med bra beskrivningar på liknande fel, med hjälp av dessa hoppas jag kunna fixa slutaren. Det är dessvärre ett mekaniskt, mänskligt handhavande som är orsaken. En eller ett par små metallstift är krökta, de har blivit det av  för våldsamt hanterande. Hade det funnits reservdelar så hade det varit enklaste sak i världen att byta ut dessa. Nu är kameran närmare 60 år gammal och reservdelar har inte tillverkats på väldigt länge. 

Zeiss Ikon TLR

Zeiss Ikon Ikoflex Ic, här med linserna bortplockade och hela slutarmekanismen frilagd. 

Sannolikt kommer inte slutaren att gå att reparera helt. Det är små marginaler och det är finmekanik, men får jag den att fungera en period, kanske några år så är jag rätt nöjd. 

Verket för slutartider, ett litet paket med kugghjul, armar och fjädrar.

Skall köpa en ny lite mindre tång som kan bocka till de krökta stiften, sedan är det bara att montera ihop det igen. Hoppas det skall fungera.

 

Fåglar – en bok

Pentti Sammallahti, en fantastisk fotograf, hans ögonblicksbilder av omgivningen är små guldkorn. Jag upptäckte honom på Landskronafotofestival för ett par-tre år sedan. Där visades en samling med duktiga finska fotografer. Dock stack Pentti Sammallahti ut från mängden, jag lade hans namn på minnet, han hade passerat mig obemärkt.

Hans böcker är något som man bara vill ha och få sitta och bläddra i. Böcker som dessvärre är slutsålda sedan länge, kvar finns antikvariaten och där får man betala en ansenlig summa för dessa, om de dyker upp vill säga. Priserna är betydligt över min budget för bokköp. I år 2018 kom det dock en ny bok från denne finske fotograf, ”Des Oiseaux”.  

Som titeln antyder så är det bilder på fåglar, lite personliga porträtt på fåglar skulle man kunna säga. Mitt exemplar är tyvärr på franska, vilket gör texten helt obegriplig för mig. Bilder behöver dock inte ett skrivet språk för att kunna beskådas. Som tur är! Det blev en julklapp till mig själv. 

Precis som i hans tidigare böcker är det ögonblick som fångats, situationer som är så där vardagliga, så vardagliga att man kanske passar dem osedda. De finns där, fångade på bild blir det något annat, de framträder på ett annat sätt. Han har i denna bok fångat situationer där fåglar är med, de är dock inte på något sätt centrala för innehållet. De är som en naturlig del av innehållet i bilden, men samtidigt något som ögat automatiskt dras till, eller som i vissa bilder, man verkligen får leta efter för att finna.

Till detta så kommer de fina svartvita kopiorna. Jag vet inte om han fotograferar med digitala kameror, bilderna känns dock lite analoga. Han blandar formaten på sina bilder, de är stående, liggande, kvadratiska, eller så är de i panorama format. I just dessa panoramabilder antyds att det är en ”Swing lens kamera” som han använder, vilket är en kamera med film. Bilderna är inte så där kliniskt detaljerade med skärpa in i minsta näshår på fågeln, men samtidigt är det mängder med detaljer. En tilltalande form och bilder med en mjukhet i tonskalan.  Allt i svart/vitt och i en svag tonad nyans.

Med denna bok är han i gott sällskap där det finns många andra böcker om fåglar, hundar, katter med mera. Hans bilder har ofta med hundar, både i denna bok, men även i hans tidigare böcker. En annan duktig fotograf som skildrat just hundar är Elliott Erwitt, på sitt lite personliga humoristiska sätt. Dock är det få fågelböcker som skildrat fåglar som i denna bok. De känns som om de är viktiga på något sätt, viktiga för själva innehållet. De övervakar, sköter om, eller så. De är små kontrollanter, poliser, eller kanske aktörer.

En bok som jag kommer att plocka fram då och då för att titta i.

Skånskt landskap – sommarprojekt

Tidigare i somras, rent av möjligen i våras så föreslog en kompis att vi under sommaren skulle försöka få fram fem bilder på landskap till hösten. För min del blir det nog då skånska landskap. Fem bilder som man är nöjd med är inte något man snyter ut så där i ett nafs. Fem bilder på ett år är många bilder, i varat fall om man är nöjd med dem. 

Tiden har flutit på och sommaren likaså. En sommar som saknar motstycke i många avseenden, aldrig tidigare har jag varit med om ett så stabilt solsken och högtryck. Varje morgon sedan maj månads start har en sol mött en då man gläntat på  gardinen. Ofta dessutom en klarblå himmel, molnen har lyst med sin frånvaro.

Ett väder som jag inte alltid uppskattar, sol från klarblå himmel ger ett väldigt skarpt ljus. Stora kontraster och skuggor som avgränsas skarpt. För vissa bilder är detta passande, för andra är det inte lika bra. Framför allt är det lite trist att dag efter dag konstatera att förhållanden är exakta detsamma som dagen före. Himlen blir en stor enhetlig massa, allt från helt vit till mörk, allt avgörande hur man väljer att lägga sin exponering och väljer film.

Dåligt väder, för vem?

Har haft denna diskussion många gånger förut, dåligt väder är inte något som går att definiera som en vissa sorts väder. Jag gillar ju att fiska och framför allt då efter lax och havsöring, med det i åtanke så är dåligt väder en klarblå himmel. Bra väder är här molnigt, kanske framför allt ett omslag i väder, från högtryck till lågtryck. Sedan är ju regn definitivt bättre än klarblå himmel och solsken. Så solsken är bra för soldyrkaren och om man vill åka och bada. Fotografering har inte sådan preferenser, här är solsken ibland vad man vill ha, ibland är det mulet, ibland dimma, så omväxling är väl det som är bäst i längden. Så var det alltså inte denna sommar, de var verkligen samma väder varje dag, klarblå himmel och solsken.

Jag har alltså inte fotograferat så värst mycket i sommar, inte landskap i vart fall. Så mina fem bilider lyser med sin frånvaro. Vet faktiskt inte om jag har en bild ens, har ju knappt fotograferat.