Fotoutställning i Dalby 19/9- 15/10

Dalby vattentorn

Under en knapp månad ställer jag ut bilder på Dalby bibliotek 19/9 – 15/10. Det är bilder från Skåne och då framför allt det skånska landskapet, men även på personer jag träffat på. Tyngdpunkten är på närområdena kring Torna Hällestad. Jag har gjort vad man kan kalla ”Gräv där du står”. Med kameran har jag dokumenterat min närmiljö, ofta till fots, men även med cykel och ibland med hjälp av bilen. 

För öppet tider, se Dalby bibliotek

Galopp i Björkensdal
Galopp i Björkensdal

En ny bok

Fick i veckan som gick hem en efterlängtad bok. The Photographer’s Master Printing Course, av Tim Rudman. En bok som gör att jag kan ta ett steg till i arbetet mot den färdiga bilden. Från att bilden tas, med någon slags kamera, den får ett råformat, antingen i digital form, eller på ett negativ. Det framkallas, behandlas och man får till slut en ”print”, i form av silver eller en utskrift. Där avslutas kedjan, den färdiga bilden är på plats.

I analogt fotograferande så är stegen lite fler och det är lättare att begå misstag som inte kan avhjälpas på vägen till den färdiga bilden. Exponering, framkallning av negativ (eller positiv för dia), kopiering, framkallning av kopia, färdig kopia. Kopieringen är en stor och viktig del i bildens framtoning. Det är där denna boken kommer att bidra och hjälpa mig, hoppas jag. Ser verkligen fram emot att få testa lite av det som beskrivs i boken. Från enkla saker som arkivering, kontaktkopior till lite mer avancerade saker som lith-kopiering och multiexponering.

Har legat och bläddrat i boken och den verkar och känns som den kan bidra på ett bra sätt. Ser verkligen fram emot att få sätta tänderna i detta och jobba med att få fina, bättre kopior framöver. 

Something personal – om Avedon

”Something personal”,  kanske någon förleds att tro att detta är ett extra personligt inlägg. Så är det inte, Something personal är titeln på boken om Richard Avedon. Boken som hans sekreterare,  hans högra (eller vänstra) hand, Norma Stevens, skrev efter hans död. En bok som faktiskt kastar ett lite för mig annorlunda sken över en fotograf jag verkligen satt på pedestal. Sannolikt mycket beroende på min okunskap, ovetskap om honom. Hur som helst är det en 700 sidor tjock bok som handlar om Richard Avedons liv, från födsel till hans död 2004.

Richard Avedon är oavsett av vem, vad eller hur man ser på det en av den moderna fotografins största och mest inflytelserika fotografer. Hans porträtt mot den vita bakgrunden, hans modebilder, hans långa karriär, Hasselbladsprisvinnaren 1991, allt detta har lämnat spår och påverkat mängder av fotografer. En sökning på Youtube med orden Richard Avedon ger mängder av träffar. Både om honom, och hans sätt att fotografera. Det är otaliga videos som försöker förklara hans ljussättning, vilken kamera han använder, hur han var som person, hur han var som fotograf, hur han tar sina bilder. Den här boken kastar ett ljus och över vissa av dessa frågor. 

Something personal

Something personal, biografin över Richard Avedon, en i mängden kanske man skall tillägga.

En av de riktigt stora

Richard Avedon var samtida med en av de andra riktigt stora porträttfotograferna, Irving Penn. Två helt skilda stilar, två helt skilda sätt att jobba, två helt väsens-skilda personer. Vem man föredrar är inte så väsentligt. De har på var sitt sätt påverkat mängder av fotografer. Jag har nog mer föredragit Penns bilder, men samtidigt gillat Avedons porträtt. Båda synnerligen enkla, Penn med sin grova pressening och ”hörnet”, Avedon med den vita bakgrunden. Avskalat och rent. I Sverige har vi Hans Gedda som en liknande fotograf, om än lite senare, men Hans Gedda har även han haft sammas syn på porträttet, det avskalade och enkla. Inga onödiga attribut. 

Biografin eller den skrivna historien

Norma Stevens, Avedons sekreterare fram till hans död 2004, jobbade för honom under 30 år. Någon gång, redan under det första eller kanske första åren som hans sekreterare  påtalade Richard Avedon att hon skulle samla på anekdoter och detaljer till boken. Han sa även att inte sålla bort det som kunde framställa honom i dålig dager. Hon var rätt oförstående till en början, som hon själv uttryckte det, ”jag hade inte några planer på att skriva en bok, eller någons memoarer”. Men tiden gick och det blev till slut många små anekdoter och detaljer som hon var med om att uppleva under dessa 3 decennier. Boken som kom ut för någon år sedan, 2019, 15 år efter Avedons död, är i mångt och mycket inte så mycket om hans fotograferande.

Den som köper boken för att få en inblick i hur Avedon fotograferade rent tekniskt, den blir besviken, det finns inte något sånt. Flera, rätt många faktiskt, av kapitlen är om hans privatliv. En påtaglig penninghunger och ett liv i flärd återspeglas rätt tydligt. Avedons privatliv kan för vissa vara intressant, men för min del så är han inte en spännande privatperson, mer en spännande fotograf.

Något som med glasklar tydlighet framgår i boken är att han levde sitt liv med fotografin och sitt fotograferande. Hans liv var fotografi. Något som är påtagligt bland de flesta storheter, oavsett genre, yrke eller inriktning, jobbet och livet är ett och detsamma. Vilket egentligen bara visar att det krävs jobb, enormt mycket jobb för att nå framgång. Detta gäller ju allt, alla inriktningar, kultur såväl som sport och näringsliv. Vill du bli rik, ja då får du bli kriminell eller jobba hårt. Vill du nå framgång inom målning, fotografi, skrivande, ja jobba på, jobba, jobba. Jobbar man på kan framgången komma, dock inte någon garanti att det blir fallet trots hårt slit.

Avedons assistenter

Avedon var verksam under en hiskeligt lång tid. En tid som det passerat mängder av assistenter, en del stannade länge, andra packade inte ens upp sin väska. Av alla assistenter har valts ut ett gäng som bidragit med anekdoter it boken. En lite rolig är Tim Walker, idag en etablerad och känd, välrenommerad fotograf. Hans berättelse bli lite kul länsning, då han var en av de få i boken som blev uppsagd, han var för långsam. Han skrattade gott åt det själv och det är kanske inte hela sanningen man får läsa här. Andra som passerat är Hiro, men av Avedon ansedd som lite för duktig, vilket gjorde att han inte blev kvar. 

Sådana där anekdoter är det många av och det kan vara lite lättsam och rolig läsning, men som sagt boken är 700 sidor och det kan bli lite mycket av det.

Skulle jag då rekommendera boken för andra att läsa? Helt klart läsvärd i vissa avseenden, men lite väl lång och i min smak lite för mycket av personliga saker som inte riktigt intresserar mig.  Boken dock läsvärd för alla som vill veta mer om Avedon och hand liv.

Vissa saker räcker länge

När jag tillsammans med några kompisar startade vårt mörkrum under mitten på 80-talet, då köpte jag självklart en hög med saker. Det var papper givetvis, skålar, en massa nödvändiga saker för ett mörkrum, kemikalier och Photo-flo. Photo-flo är en slags vätmedel tillverkat av Kodak som får vattnet att rinna av filmerna, till största delen för att undvika torkfläckar orsakat av kalk. 

För ett par dagar sedan tog mitt Photo-flo slut, 35 år senare!

Photo-flo

Photo-flo, inköpt under senare delen av 80-talet. Den räckte länge, tog slut för ett par dagar sedan.

Så vissa saker räcker länge, minns nu inte vad jag betalde för denna lilla flaska. Kan det ha varit 25 kr? Om det var det så var det pengar som betalt av sig med råge.

Tillbaka till mörkrummet

Efter många års frånvaro från mörkrummet, det egna mörkrummet, är det nu åter igen dags. Coronaviruset medför trots allt en del positiva saker. Vi flyger mindre, vi kör mindre med bilarna, vi är helt enkelt mer på hemmaplan. Indirekt blir vi då även mer miljövänliga. För egen del så stängde min utbildning på Valand alla sina lokaler, vilket är negativt, vi blev utelåsta från mörkrummet. Det positiva, mer tid över, och all gammal mörkrumsutrustning som varit nedpackad tillgänglig. Bara att sätta upp och dra igång sitt mörkrum igen. Det har jag nu gjort. 

Jag byggde ett nytt uthus för några år sedan, rev en gammal bod/bostad om stod på tomten. Byggde sedan ett modernt och praktiskt användbart hus. Tanken då var att det skulle vara ett hus för aktiviteter. På den tiden drev jag en cykelaffär för fina Italienska cyklar, byggde hjul och servade cyklar. Affären var ungefär halva huset, andra halvan var tänkt att vara omklädnad för tjejerna med sina stallkläder, fler garderober, och ett badrum för alla som tränat. Just tränat var det tänkt som då man skulle kunna torka sina svettiga kläder enkelt utan att få höra att de hängde i vägen. Så blev det inte nu, badrummet blev aldrig inrett, det blev ett förråd.

Ett oinrett badrum är som gjort för att att inreda ett mörkrum, vatten, avlopp och sånt som behövs för ett mörkrum var ju förberett.

Har nu rivit ut allt som var lagrat där och inrett det, och håller fortfarande på med att inreda det. Bänk för förstoringsapparater, våtbänk, bänk med ljusbord och ”torra sysslor”. Skåp för att torka film som framkallats. Snart är det färdigt.

Förstoringsapparaterna i mörkrummet.
Det lilla mörkrummet med dess två förstoringdapparater. En Fujimoto G70 och en Beseler 45MXT.

Utrustningen fanns ju redan

All gammal utrustning från mörkrummet i Örebro har legat nedpackad och förvarad sedan början på 90-talet då det lades ned. Labbet var igång under andra halvan av 80-talet och en bit in på 90-talet, vi var då några som hyrde en lokal på Hertigkarls allé. Ett i mina ögon fint labb med ett rum för själva kopierandet och ett rum med ljusbord, soffor, kylskåp, kaffebryggare, med mera. Där spenderade jag väldigt mycket tid. Nu skall utrustningen få se dagens ljus igen. Förstoringsapparaten var en Fujimoto G70 Color Dicro, som kan ta negativ upp till 6x7cm. All annan nödvändig utrustning är också med där, som kornlupp, avmaskningsramar, framkallningsbaljor, termometrar, mörkrumstimer.

Sedan jag återgick till att fotografera med film, för så där 6-7 år sedan så har jag alltmer fotograferat med lite större format, 6×6, 6×7, 6×9, 9×12, 4×5, 8×10. Då jag köpte en Graflex kamera för några år sedan så köpte jag även med ett par förstoringsapparater, bland annat en Beseler 45 MXT, vilken tar upp till 4×5 (tum) negativ. Dessvärre är apparaten amerikansk och de går ju på 110V. Det går dock att lösa, kanske inte helt enkelt och smidigt, i synnerhet då lampor som är till dessa inte är de lättaste att få tag i.

Egentligen så behöver mörkrummet inte vara utrustat med tip topp grejor, men väl praktiskt inrett är att föredra. Hade jag fått välja så hade rummet fått vara lite större, det är som det ser ut idag i minsta laget. Framför allt hade jag önskat en längre våtbänk, denna klarar nog inte av 50×60 kopior utan rätt mycket besvär, men det är ju inte heller så ofta man gör det, om ens någonsin.

Grejorna från Örebro landar i skåne

Förstoringsapparaten en Fujimoto och en del andra tillbehör har nu funnit sin plats i mörkrummet. Fujimoton fungerade visade det sig. Var lite tveksam till att den skulle lysa efter så många år i ett dammigt, kanske lite fuktigt förråd. Det tog dock inte mer än 5-6 exponeringar innan lampan smällde. Tur att det går att få fatt i nya lampor.

Halogenlampa till förstoringsapparat.

Beställde omedelbart en ny från Photax. Däremot var det lite bekymmersamt att konstatera att det endast var negativhållare för småbild. På den tiden då apparaten användes så fotograferade jag endast 24×36. Det var ju ett riktigt avbräck. Googlade lite och det såg inte ut att bli lätt att få fatt i för större format. Lade hur som helst ut en annons efter 6×6 och 6×7 till Fujimoto G70 på Facebook, lite på vinst och förlust. Fick ganska omgående napp, en person hörde av sig och hade precis just detta. Så var det bekymret löst.

Inser även att grejor för lite större kopior saknas, gjorde uppenbarligen inte stora kopior på den tiden. Så en avmaskningsram för åtminstone 30×40, kanske rent av 40×50, och likadant med skålar för framkallningen. Oavsett detta så går det nu att sätta igång och kopiera.

Planering & utformning

Vis av erfarenhet från tidigare och även från skolans smarta och välförsedda labb är det nu enklare att planera sitt egna labb för optimalt utnyttjande. Då det är en begränsad yta så måste det planeras väl, minsta lilla skrymsle skall användas på ett smart sätt. En kul inspiration är ”Last one out”. Det är ett projekt där fotografen Richard Nicholson har dokumenterat eldsjälar inom analog teknik och deras mörkrum.

Något som jag inte lagt så stor vikt vid tidigare är nog hur objektiv och skiva/avmaskningsram är justerade i förhållande till varandra. kikade nu på det och det behövde faktiskt justeras. För små kopior är detta inte ett problem, men väl för större kopior, där kommer det att synas. Det är ju en enkel sak att med vattenpass kontrollera, men även med en kornlupp, ställ in skärpan på kopian i mitten, kontrollera sedan skärpan i kanterna, stämmer den? Då är det ju bra fint, är det oskärpa i kanten, då är apparaten inte justerad på ett bra sätt. En annan sak som kan vara jobbig är att skärpan ”poppar ur”, det händer då värmen får negativet att bukta sig. Det är bara en bra hållare som kan åtgärda det, och då oftast med glas, dessvärre. Glas tenderar att kunna samla damm och även försämra det optiska.

Kvar är våtbänken och en vettig skölj. Med det på plats är det sedan fullfjädrat.