Mystiken kring en väska

Det finns mängder av historier och mystiska händelser kring väskor. Det är ju lite inbyggt i hela väskans existens. En väska döljer något, man kanske låser den, den kan ha dolda fack, men den kan även bara vara en enkel behållare för att transportera något i. Det finns historiskt några väskor som åtnjutit lite mer uppmärksamhet och intresse. Jag tänker här speciellt på ett par väskor, de kan ses som en ”god väska” och den andra en ”ond väska”

Den goda väskan

Raoul Wallenbergs väska har tilldragit sig en hel del uppmärksamhet. Det har skrivits, det har talats om den och den har avbildats. Raoul Wallenberg är i sig en person utöver det vanliga, var han försvann under kriget är ju fortfarande idag ett mysterium, vad hände med honom?

 

Raoul Wallenberg monumentet, hans väska. Står bland annat i parken utanför Skissernas museum i Lund där jag jobbar ett par dagar i veckan. Kikar man på Wikipedia, eller någon annan text om Raoul Wallenberg och som i detta fallet hans väska. Då kan man läsa om ett flertal platser som har väskan som en symbol för fred, ett gott hjärta och humanism. En väska som sannolikt fraktat handlingar för att hjälpa mängder av människor, människor som han räddat från nazisternas arbetsläger.

 

Onda väskan – eller väskan med dåligt innehåll

Tänker här på den väska som i stort sett fällde hela det finska skidlandslaget. En mystiskt väska som en person fann på en bensinmack och lämnade in till polisen. Vid närmare granskning så var väskan full av blodpåsar, kanyler, och annan utrustning för medicinskt ändamål. Verkade var en väska som tillhörde en läkare. Så var ju dock inte fallet, det var ju inte för några medicinska ändamål, det var dock inte en läkares väska, det var den finske förbundskaptenen i längdskidor som glömt sin väska på en bensinmack. I väskan fanns alla bevis man kunde önska för att fälla i stort sett alla inblandade. Det finska landslaget visade sig ha fyllt på i systemet med mängder av prestandahöjande substanser. 

Väskan som fällde det finska skidlandslaget. (Bilden är lånad från internet, okänd fotograf)

 

Skarhult

Galleri

Detta galleri innehåller 4 bilder.

Jag har under de senare veckorna fotograferat alltmer med färgfilm i kameran, det är kul! Beställde precis hem ett par satser med framkallare för att kunna framkalla färgfilm hemma. Här är några bilder från Skarhult i skåne, var ut en … Läs mer

Nu är det nog för skarpt, eller?

Kan en bild bli för skarp? Jag menar, verkligen bli FÖR skarp? Det jag kan säga är att fotografier, TV, film, med mera, nuförtiden upplevs så skarpt att det känns skarpare än verkligheten. Kanske är det då för skarpt? Det är ju trots allt inte så vi ser verkligheten.

I somras (juni 2018) var jag några dagar hos min syster i Stockholm. Vi satt då och kikade på något TV-program och jag noterade med viss olust bildens kontraster och skärpa. Det var på tok för skarpt, betydligt skarpare än vad jag var van vid. Jag kunde inte låta bli att mer notera hur skarp jag upplevde bilden, alla detaljer som framträdde, det stal fokus från själva filmens innehåll och handling. 

Så här är det med i stort sett all ny optisk utrustning, det är inte själva optiken eller skärmen som är så remarkabelt bra, det är framför allt det digitala och bearbetningen av informationen som gör att det upplevs så skarpt. 

Äldre kameror, bilder, filmer på TV, med mera de upplevs i jämförelse lite mjuka. Är det så, är de helt enkelt oskarpare? Nej, visserligen har dagens optik fått nya glassorter, och framför allt har ytbehandlingen av linser blivit mycket bättre. Den moderna optiken är bättre, men hur mycket bättre? Den stora skillnaden är inte i själva hårdvaran, objektiven, eller den mekaniska kameran, det är dagens mjukvara (dataprogram). Med hjälp av programemt kan man ändra kontraster och övergångar mellan ljust-mörkt. Det här får vårt öga och hjärna att uppfatta det som en högre skärpa, det är så man kan ”öka skärpan” i en annars lite mjuk och kanske även oskarp bild.

Känns inte som ett stort problem, men något har gått lite snett. Tidigare då var det en våt dröm för många fotografer att få äga en Leica och deras tillhörande optik, eller kanske en Hasselblad med deras anpassade Zeiss optik. Det var så skarpt det kunde bli. Skillnaden mot billigare märken var dock inte så dramatiskt som man kan tro, prisskillnaden avskräckte dock de flesta. Det fanns en gräns för skärpa upplösning och detaljrikedeom. Många strävade mot den denna ”magiska skärpa”, vilket de uppräknade märkena ovan stod för. Det var skarpt men inte overkligt skarpt.

Idag kan man ta bilder som för ögat ser galet skarpa ut. Bilder som tas med en mobiltelefon som kostade några hundralappar. Vad har hänt?  Idag pratar man exempelvis inom  film om 4K, till och med 8K, otroliga upplösningar.

Färg och ljusomfånget är också digitalt manipulerat

En annan sak som det pratas om är det dynamiska omfånget. Vad är det säger säkert flera. Dynamiska omfång är hur stor del av ljuset som filmen (i gamla tiders film) eller sensorn (dagens digitala kameror) kan registrera. Från det svagaste till det starkaste. Film har en begränsad förmåga att registrera omfånget, lite beroende på vilken film som används så är omfånget från kanske 5 steg till 10 steg, ungefär. Det mänskliga ögat har ett omfång på ca 20 steg, vilket är väldigt mycket. De digitala kamerorna har i bästa fall runt 12-14 steg. 

Grejen här är dock att det mänskliga ögat inte kan registrera mer än ca. knappa hälften av sitt max på en och samma gång, så runt 10 steg är vad ögat kan se samtidigt. 

Det är dock precis med dynamiska omfånget som med  skärpan i det mänskliga ögat en fantastiskt realtidsbehandling, ögat ställer om sig hela tiden, det görs utan att man tänker på det. Det ljusaste och det mörkaste ett öga kan se har en spännvid på ca. 20 steg, vilket inte kan ses på en och samma gång. Då ögat och hjärnan är så sinnrikt konstruerade så ställer de om sig hela tiden, vilket gör att man uppfattar hela omfånget. 

Blir en bild bra eller bättre med allt detta? 

De digitala kamerorna klarar alltså av ett väldigt stort omfång. Det går även att kombinera ihop bilder med olika exponering till ytterligare större omfång. Dessa bilder upplevs dock ofta som syntetiska. En bild med ett omfång som är större än vad det mänskliga ögat klarar av på en och samma gång ser ju inte ut som vi uppfattar den.

Jag säger inte att bilden blir vare sig sämre eller bättre med dessa nya tekniker, de ser dock lite manipulerade ut. Vilket i vissa fall är helt i sin ordning, men att se detta hela tiden gör i vart falla mig trött, det känns bara konstlat.

En teknikutveckling som mycket sällan efterfrågas

Teknikutvecklingen drivs inte på av efterfrågan, det är ofta den mänskliga nyfikenheten snarare än behoven. Vad gäller fotografi har verktygen, det vill säga kameror och objektiv sedan länge blivit så avancerade att det idag inte finns behov av något mer avancerat för de allra flesta. En liten spillra nyttjar de mest avancerade bitarna. Inte sällan är det just vetenskap och militär som verkligen kan säga sig dra nytta av det yttersta och mest avancerade.

Alltid en känslig fråga att diskutera, vem är jag som kan påstå något sådant? Finns verktygen så nyttjar naturligtvis många det. Det tenderar dock att bli osakliga argument och situationer för många med detaljfrågor om just det som texten handlar om, man pratar om teknologin bakom bilden, istället för innehållet.

Utvecklingen kommer dock säkert att fortsätta, men blir kanske innehållet lidande, lite som för min del då jag tittade på filmen. Vad handlade den om, egentligen? Jag minns inte, däremot minns jag att det var väldigt skarpt! 

Prylar, kanske i synnerhet kameror

Jag har med åren blivit allt mer ointresserad av prylar, de jag har fungerar och behovet av att byta till något nytt infinner sig inte, i vart fall allt mer sällan. Jag har dock svårt att inte köpa gamla kameror, de är sällan dyra, de är nästan alltid omoderna. Igår gjordes dock ett undantag, jag köpte en supermodern, MEN gammaldags kamera. Låter det märkligt, läs då vidare?   

Finns det sådana kameror, supermoderna, men gammaldags, ja faktiskt gör det det. Nikon är enda tillverkaren som fortfarande nytillverkar analoga kameror, kameror som är hypermoderna. Leica har också fortfarande någon modell ( Leica MP, ä dock ej modern, bara en ny modell på ett gammalt koncept). Det går alltså idag, 2019 fortfarande att köpa nytillverkade kameror för film, Nikons kamera heter Nikon F6. En mycket dyr och avancerad kamera som sannolikt inte säljer många per år. Den kostar (kollade upp det idag) 26 000 SEK, det är för enbart kamerahuset. För det så får man i princip en mycket modern kamera för film, men med samma egenskaper som en digital systemkamera. 

Detta är ju så långt från det jag brukar kika på som det går att komma, den kräver batterier, den har AF, den har delar i plast, den är ohemult dyr. Jag har sedan tidigare en Nikon F100, som är en mycket fin AF kamera för film, jag använder dock inte AF funktionen på den och kameran är mest liggande, den är för övrigt till salu då den inte används. 

Blocket och andra begagnadmarknader

Vanan trogen så kikade jag på morgonen på blocket och fann just denna morgon en Nikon F6 till salu. Priset var lågt, under 50% av vad dessa brukar ligga ute till försäljning för. Hörde av mig omedelbart, först via e-post, sedan ringde jag (klockan var ju bara 07.20), till slut skickade jag ett SMS. Efter en timma så hörde försäljaren av sig. Vi pratades vid, han s att det var en massa som hade hört av sig. Då det inte var så långt att åka så sa jag att ja köper den och kan komma och hämta den nu på momanget, så blev det och jag blev alltså ägare till världens mest avancerade 35mm kamera för film, till ett pris som jag kan gratulera mig själv till. 

Nu när jag är ägare till den så känner jag faktiskt mig mätt på kameror. Tog en rulle igår och den framkallade jag på kvällen, knivskarpt och välexponerat. Jag har nu så många olika kameror att jag faktiskt inte skall kika efter fler, inte aktivt i vart fall. Springer jag in i en gammal fin kamera på en loppis, visst den kan nog slinka med och köpas, men för övrigt så är det nog rätt mättat nu. Känns skönt.

Egentligen inte något att skriva om, men i min vardag en lite udda dag. Skall nu ut och ta liter mer bilder med den. Denna gång och även det för ovanligheten, en färgfilm är laddad i kameran.

Gösta

Att många har bristfällig koll på lagar, föreskrifter och sin omgivning är ju inte något förvånande eller ovanligt. Det är till och med lite förlåtligt och mänskligt. I byn där jag bor finns det en hel del gamla hus, hus som har gamla anor och en historia från ett annat sekel, till och med ett par tre sekel tillbaka i tiden. Historien bör hanteras varsamt och dessa äldre boningar har i många fall ett egenvärde och de har en historia att berätta. 

Gösta, minns inte hans efternamn, han bodde i ett gammalt och mycket litet hus, på en mycket liten tomt. Så var det förr, allt var mindre, så även människorna. Vilket fall kunde man se Gösta komma igenom byn cyklande, han hade ofta sin käpp fastsatt på pakethållaren. Med tiden fick han som alla äldre,  försämrad balans och en allmänhälsa som försämras. Cykeln fick bli kvar hemma och han promenerade istället, till affären och runt i byn, käppen alltid med. Jag kände inte Gösta personligen, men han var en person som man noterade, och självfallet hejade på då man mötte honom i byn. 

Jag hade för ett par/tre år sedan eller så varit ute, på väg väg hem så noterade jag Gösta som stod i sin lilla trädgård på framsidan av huset. Han hade varit till postlådan för att hämta in tidningen. Jag gick in och pratade lite med honom, vi pratade om väder och vind och jag frågade samtidigt om det gick bra att ta några bilder på honom utanför hans hus. Det gick bra och en av dem är nedan.

Några veckor senare så var han borta, jag vet faktiskt inte var han tog vägen, han var ju inte helt kry och flyttade sannolikt till ett hem för äldre. Hans hus kom så småningom ut till försäljning, det såldes och fick en ny ägare.

En dag ytterligare längre fram i tiden när jag passerade så var det helt tomt på tomten, ja det var inget hus där, kvar var en stor hög med rivningsmassa. Virke, tegel, plåt, med mera. Köparen hade rivit huset!

Det visade sig att köparen dels inte hade rivningslov på huset, vilket gör att man inte heller har byggnadslov för ett nytt hus. Där är vi fortfarande idag, ett par år senare, en tom plats med rivningsrester som påminner om att det sannolikt stått ett hus här, mer än så är svårt att gissa sig till.

Jag är verkligen glad att jag han med att få ett par bilder på Gösta, de är idag tidsdokument över en svunnen tid. Vi blir alla historia någon gång, det är därför jag tycker om sådana här typer av bilder, de är tidsdokument, de får en att minnas. Att dokumentera sin samtid görs idag, men var tar alla dessa bilder vägen? Alla bilder som publiceras på sociala medier, vem tar ansvar för dem? Facebook, Instagram, Twitter, det är privata aktörer som vill tjäna pengar och vad de beslutar sig för i framtiden vet man inte, det finns inte garantier för någon form av långsiktighet. 

Hans granne, Svea, även hon gammal. Hon bodde i byns gamla bensinmack, nedlagd sedan väldigt länge, men det är historien. Hon bodde i grannhuset, henne försökte jag fotografera, men det ville inte hon vara med på. Där fick jag aldrig några bilder, dessvärre. 

Idag går allt med en rasande fart, för 15 år sedan hade vi inte internet i byn, idag har de som vill en fiberoptisk ledning in i sitt hus. TV, radio, hela internet  förmedlas via detta. Samtidigt bor det i byn människor som Gösta som inte är med i den moderna utvecklingen på samma sätt. De saknar internet, de har kanske TV via det marksända nätet, det vill säga via en antenn på taket, (dit hör faktiskt vår familj).

Vårda historien väl är min uppmaning.