Ädelförfarande – Cyanotypi

Har precis fått fram min första Cyanotypi. Kanske den enklaste, och samtidigt en av de äldsta metoderna att få bilder på papper. Metoden bygger på ljuskänsliga järnsalter som är enkla att få tag i och är en metod framtagen redan i fotografins begynnelse. Någon gång under 1830-1840 talet gjorde de första bilderna på detta sätt.

En otroligt enkel metod då det inte är så mycket kemikalier och man framkallar bilderna i vatten. För att göra en Cyanotypi behövs endast två enkla kemikalier, de är var för sig okänsliga för ljus, väl blandade så bryter ljuset snabbt ned lösningen. Jag kontaktkopierade negativ från mina storformats kameror, 4×5 tum och 9×12 cm. Vill man görs större bilder så är det lite fler mellansteg som jag inte tar upp här. Bilderna blir förvånansvärt detaljerade och distinkta.

Tillvägagångssättet är att blanda kemikalierna, pensla på dessa på ett akvarellpapper, tunt. Låt pappret torka helt (i ett mörkt utrymme). Placera sedan det behandlade pappret (det är i detta skede gulgrönt),tillsammans med ditt negativ och spänna detta i en kontaktopieringsram (se bild nedan). Jag exponerar sedan i solen, med ett negativ som har normalkontrast (ett välexponerat negativ)  får stå i solen runt 8 minuter. 

Kontaktopieringsram för ädelförfarande

Kontaktkopieringsram för ädelförfarande (just här cyanotypi). Exponerar i solsken.

Det visade sig att kopiorna var rätt känsliga, det kan visserligen ha varit jag som var lite ovarsam i min hantering, men vilket fall så sitter inte järnsaltet stenhårt på pappret. Jag lyckades nöta bort lite på de första kopiorna. Nu vet jag det och kommer i fortsättningen att var lite mer försiktig. Några exempel på bilder kan ses nedan. Detta går ju att göra med i stort sett vad som helst som avbildat föremål, det går att lägga växtdelar, små föremål och sånt på pappret. Då behövs inte kontaktkopieringsramen som jag använder för att hålla negativet på plats. Tre av mina första cyanotypier finns avbildade nedan. Något som är riktigt kul är att resultatet kan ses så snabbt. Visserligen mörknar kopiorna då de torkar, men bilden kan ses i stort sett direkt efter exponeringen, lite kort avsköljning i vatten och den syns ungefär som den kommer att bli.

Några Cyanotypier från mina första staplande steg inom ädelförfarandet. Riktigt kul, det bli ju dessutom resultat. Dessa går att få bättre, men som första test så är det ju alltid kul att det överhuvudtaget blir något. Kan nu testa lite olika strukturer på pappers och även tona dessa lite.

  Skall längre fram prova att tona bilderna. En lite omständligare process, då dels bilden först måste blekas, sedan tonas med något ämne. Inte komplicerat, men det är ett par steg till som tillkommer.  Järnsalterna som bildas och reagerar på UV-ljuset blir väldigt blåa, som framgår av bilden intill. Det är väl delvis därav de fått sitt namn ”Cyano…”. Med lite blekning och toning så går det att få fram lite andra nyanser, mer svarta och även gröna. Så soliga dagar kan man nu göra sådant här om man inte vill ligga på stranden och löga sig.:-)

Mystiken kring en väska

Det finns mängder av historier och mystiska händelser kring väskor. Det är ju lite inbyggt i hela väskans existens. En väska döljer något, man kanske låser den, den kan ha dolda fack, men den kan även bara vara en enkel behållare för att transportera något i. Det finns historiskt några väskor som åtnjutit lite mer uppmärksamhet och intresse. Jag tänker här speciellt på ett par väskor, de kan ses som en ”god väska” och den andra en ”ond väska”

Den goda väskan

Raoul Wallenbergs väska har tilldragit sig en hel del uppmärksamhet. Det har skrivits, det har talats om den och den har avbildats. Raoul Wallenberg är i sig en person utöver det vanliga, var han försvann under kriget är ju fortfarande idag ett mysterium, vad hände med honom?

 

Raoul Wallenberg monumentet, hans väska. Står bland annat i parken utanför Skissernas museum i Lund där jag jobbar ett par dagar i veckan. Kikar man på Wikipedia, eller någon annan text om Raoul Wallenberg och som i detta fallet hans väska. Då kan man läsa om ett flertal platser som har väskan som en symbol för fred, ett gott hjärta och humanism. En väska som sannolikt fraktat handlingar för att hjälpa mängder av människor, människor som han räddat från nazisternas arbetsläger.

 

Onda väskan – eller väskan med dåligt innehåll

Tänker här på den väska som i stort sett fällde hela det finska skidlandslaget. En mystiskt väska som en person fann på en bensinmack och lämnade in till polisen. Vid närmare granskning så var väskan full av blodpåsar, kanyler, och annan utrustning för medicinskt ändamål. Verkade var en väska som tillhörde en läkare. Så var ju dock inte fallet, det var ju inte för några medicinska ändamål, det var dock inte en läkares väska, det var den finske förbundskaptenen i längdskidor som glömt sin väska på en bensinmack. I väskan fanns alla bevis man kunde önska för att fälla i stort sett alla inblandade. Det finska landslaget visade sig ha fyllt på i systemet med mängder av prestandahöjande substanser. 

Väskan som fällde det finska skidlandslaget. (Bilden är lånad från internet, okänd fotograf)