Hålkamera och reciprocitet

Ropade in en hålkamera på auktion för ett några månader sedan. Den fick till en början ligga på byrån och se fin ut. Den är fin, betsat trä med kromade metalldetaljer. Ett litet fint hantverk. Det är dock inte min grej att köpa en massa saker som skall samla damm på en hylla. Den gav mig lite dåligt samvete varje gång jag passerade byrån. Letade till slut upp en film att testa den med. Hade några rullar Fomapan Classic 100, 120 film liggandes. Väl med film isatt så hamnade dock kameran på hyllan, återigen.

Läser just nu en kurs Analoga fotografiska processer, i Göteborg. Otroligt rolig kurs måste jag bara inflika. Kursen är precis vad som antyds av namnet, analog fotografi. Passade då ypperligt att inviga kameran med film och se vad den går för. Har nu till slut exponerat rullen, 4 ypperliga bilder föreställde jag mig i mitt sinne. Formatet på bilderna är verkligen panorama, 6x17cm, riktigt stora bilder. En av dessa stora panoramabilder motsvarar 3 vanliga bilder i mellanformatskameran, en rulle film blir alltså endast 4 bilder. 4 bilder på olika stenbrott, vilka 2 blev ljusskadade och övriga 2 OK. Den som ligger en bit ned i texten är från Knivsåsen, Dalby stenbrott.

Kameran som saknar objektiv, har dock en motsvarighet till ett 90mm objektiv och en bländare på f/300, riktigt liten med andra ord. Även om det är mitt på dagen så blir det många sekunders exponeringstid, ibland till och med flera minuter. Det beror dock oftast mer på filmen än den lilla bländaren. Fomapan film lider av en förfärlig reciprocitet, om du inte vet vad det är, ja då är du i gott sällskap, de flesta vet inte vad det är. Klicka på länken i meningein ovan så förklaras det. Det är lite kort, en ickelinjär ljuskänslighet. Så med avtagande ljus förlängs exponeringtiden motsvarande, det fungerar bra för dagsljus, när ljuset börjar avta ordentligt på kvällningen, då ökar exponeringstiden inte i motsvarande grad längre, utan flerfaldigt mer, det är recipricetetsfaktorn (effekt) eller efter den tyske vetenskapsmannen Schwarzschildeffekt

En sväng till stenbrottet i Harderbega

Igår (2/3) så åkte jag ut för att ta sista bilden på filmen, ville framkalla den för att se resultatet. Det var kvällning och solen var på väg ned, en riktigt fin tidig vårkväll. Vinden hade mojnat helt och Berguven i stenbrottet  ropade i skymningen. Jag uppmätte min exponering till 91 sekunder med bländare 300, men i själva verket så krävde då filmen 23 minuter och 45 sekunder, det är en avsevärd skillnad.  Det gick dock inte någon nöd på mig, så jag satte kameran på stativ, komponerade bilden och öppnade slutaren, stängde den sedan 23 minuter och 45 sekunder senare. Tiden det tog för exponeringen kunde jag ju titta på Berguven, spana efter vårfågel och bara njuta i kvällssolen. 

Idag har jag framkallat filmen och dessvärre är den ljusskadad. Ett problem med 120 film är att den endast skyddas från ljuset med papper. Dessa enklare hålkameror rullar inte upp filmen så hårt och ljuset får då möjlighet att nå filmen då man laddar ur den då den är tagen. Det var alltså mitt fel att det blev lite ljusskadat på framför allt den sista bilden. Jag var dels för långsam och dels så stod jag och pratade med en man som nyfiket kikade på kameran. Höll då rullen i handen och visade honom den. Hade den helt enkelt för länge i dagsljus. Sätter nu i en film med lite högre ISO värde för att få ned exponeringstiderna lite. Skall ut och prova igen i veckan som kommer.

En lekplats

Läste härom dagen i Sydsvenskan att de boende i Björnstorp ville ha en anlagd lekplats i byn. Kände mest att de var fel på det. Lite bortskämda, eller är det ett tidens tecken? De bor i en by helt omgiven av en lekplats, naturen. Om det inte duger, fixa något eget.

Lekplatsen i Torna Hällestad,#graflex,#4×5,#storformat, #fomapan