Mystiken kring en väska

Det finns mängder av historier och mystiska händelser kring väskor. Det är ju lite inbyggt i hela väskans existens. En väska döljer något, man kanske låser den, den kan ha dolda fack, men den kan även bara vara en enkel behållare för att transportera något i. Det finns historiskt några väskor som åtnjutit lite mer uppmärksamhet och intresse. Jag tänker här speciellt på ett par väskor, de kan ses som en ”god väska” och den andra en ”ond väska”

Den goda väskan

Raoul Wallenbergs väska har tilldragit sig en hel del uppmärksamhet. Det har skrivits, det har talats om den och den har avbildats. Raoul Wallenberg är i sig en person utöver det vanliga, var han försvann under kriget är ju fortfarande idag ett mysterium, vad hände med honom?

 

Raoul Wallenberg monumentet, hans väska. Står bland annat i parken utanför Skissernas museum i Lund där jag jobbar ett par dagar i veckan. Kikar man på Wikipedia, eller någon annan text om Raoul Wallenberg och som i detta fallet hans väska. Då kan man läsa om ett flertal platser som har väskan som en symbol för fred, ett gott hjärta och humanism. En väska som sannolikt fraktat handlingar för att hjälpa mängder av människor, människor som han räddat från nazisternas arbetsläger.

 

Onda väskan – eller väskan med dåligt innehåll

Tänker här på den väska som i stort sett fällde hela det finska skidlandslaget. En mystiskt väska som en person fann på en bensinmack och lämnade in till polisen. Vid närmare granskning så var väskan full av blodpåsar, kanyler, och annan utrustning för medicinskt ändamål. Verkade var en väska som tillhörde en läkare. Så var ju dock inte fallet, det var ju inte för några medicinska ändamål, det var dock inte en läkares väska, det var den finske förbundskaptenen i längdskidor som glömt sin väska på en bensinmack. I väskan fanns alla bevis man kunde önska för att fälla i stort sett alla inblandade. Det finska landslaget visade sig ha fyllt på i systemet med mängder av prestandahöjande substanser. 

Väskan som fällde det finska skidlandslaget. (Bilden är lånad från internet, okänd fotograf)

 

En livsstil utan tid över för historien

Har vi idag så packat schema att vi inte hinner besöka våra förfäder, de som inte är i livet? Är det kanske idag inte något som man fäster så stor vikt vid? Jag bor vid en kyrkogård och kan av egen erfarenhet säga att besökarna har en rätt hög medelåder, ofta över eller i pensionsålder. Antalet gravar på kyrkogården som inte har skötsel är i majoritet.

 

Återlämnad

Jag vare sig kan undvika att promenera förbi kyrkogården hemmavid, eller vill undvika det. Kyrkor och kyrkogårdar inger alltid ett visst lugn, de är ofta  små oaser i stadsmiljöer. I mitt fall är det inte någon stadsmiljö, dock en liten oas med grönska, ett lugn och en massa välskötta grusgångar. Jag är otroligt sällan själv på en kyrkogård för att se till en grav, sanningen är den att jag aldrig har vårdat en grav. Däremot är jag ofta på kyrkogårdar, i synnerhet den som vi bor granne med.  Den är för övrigt genvägen till vår lilla lanthandel och tidigare även närmsta vägen till barnens skola och dagis.

 

 

Upprinnelsen till detta är en sak jag noterat på kyrkogården intill bostaden, men det stämmer även in på andra kyrkogårdar. Skylten på bilden ovan, den sitter på betydligt fler gravar än hälften. Återlämnad. En skylt som innebär att inte någon sköter graven längre.

Den mobila människan

En anledning till att gravar inte tas om hand eller besöks av anhöriga idag har en orsak i att vi idag är betydligt mer benägna att röra på oss, vi flyttar oftare och avsevärt längre sträckor än tidigare i historien. Gravar blir då inte besökta på samma sätt som tidigare. Släkten är inte alltid i närheten, föräldrar bor kanske inte anslutning till det egna boendet.

Jag frågade en av kyrkogårdens vaktmästare och även prästen, de sa båda samma sak att majoriteten idag valde att begravas i en minneslund, utan sten och andra saker som kräver skötsel. En på tio begravs i en vanlig grav, i runda slängar.  

På kyrkogården hemmavid finnar man då skylten som på bilden intill.

I fallet med gravstenen på bilden intill så syns ”återlämnatskylten” betydligt bättre än själva stenen. Stenen är övervuxen och det går med nöd och näppe att se namnet på stenen. Jag har samlat på mig mängder med bilder som dessa. Passerade häromveckan en av kyrkogårdarna inne i Lund och där var trenden likadan, skillnaden var att det inte var skyltar med text, istället var det färgkodade pluppar på små pinnar intill stenarna som avslöjade om graven hade skötsel eller ej.

Jag tror även att den moderna människan har fullt upp med så mycket mer än att vårda en grav. I en tid då ett förverkligande av sig själv, resande och familjeliv med råge fyller en dag, en vecka, en månad, ja då är gravvård kanske inte det som prioriteras högst. Kanske räcker det med att minnas, kanske är en minneslund rent av en bättre lösning rent generellt?

Begränsad tid

Allt har dock ett slut och det definitiva slutet är när själva stenen plockas ned.

En kyrkogård för gravstenar!

De gamla gravstenarna samlas ihop, läggs på hög, faller i glömska, de återvinns inte eller tas om hand på något sätt. Faktum är dock att just en gravsten är vår éntretrappa, vems stenen var en gång i tiden vet jag dock inte, namnet är nedåt. Stenen är galet tung och jag klarar inte av att vända den för att se efter vems den varit en gång i tiden. Just den stenen har alltså fått en annan funktion efter tiden som gravsten. 

Kyrkogård för gravstenar

Allt har sålunda ett slut, till och med en gravsten. Minnet, det bär vi dock med oss och det behöver inte finnas en fysisk plats för att vi skall minnas. 

Prylar, kanske i synnerhet kameror

Jag har med åren blivit allt mer ointresserad av prylar, de jag har fungerar och behovet av att byta till något nytt infinner sig inte, i vart fall allt mer sällan. Jag har dock svårt att inte köpa gamla kameror, de är sällan dyra, de är nästan alltid omoderna. Igår gjordes dock ett undantag, jag köpte en supermodern, MEN gammaldags kamera. Låter det märkligt, läs då vidare?   

Finns det sådana kameror, supermoderna, men gammaldags, ja faktiskt gör det det. Nikon är enda tillverkaren som fortfarande nytillverkar analoga kameror, kameror som är hypermoderna. Leica har också fortfarande någon modell ( Leica MP, ä dock ej modern, bara en ny modell på ett gammalt koncept). Det går alltså idag, 2019 fortfarande att köpa nytillverkade kameror för film, Nikons kamera heter Nikon F6. En mycket dyr och avancerad kamera som sannolikt inte säljer många per år. Den kostar (kollade upp det idag) 26 000 SEK, det är för enbart kamerahuset. För det så får man i princip en mycket modern kamera för film, men med samma egenskaper som en digital systemkamera. 

Detta är ju så långt från det jag brukar kika på som det går att komma, den kräver batterier, den har AF, den har delar i plast, den är ohemult dyr. Jag har sedan tidigare en Nikon F100, som är en mycket fin AF kamera för film, jag använder dock inte AF funktionen på den och kameran är mest liggande, den är för övrigt till salu då den inte används. 

Blocket och andra begagnadmarknader

Vanan trogen så kikade jag på morgonen på blocket och fann just denna morgon en Nikon F6 till salu. Priset var lågt, under 50% av vad dessa brukar ligga ute till försäljning för. Hörde av mig omedelbart, först via e-post, sedan ringde jag (klockan var ju bara 07.20), till slut skickade jag ett SMS. Efter en timma så hörde försäljaren av sig. Vi pratades vid, han s att det var en massa som hade hört av sig. Då det inte var så långt att åka så sa jag att ja köper den och kan komma och hämta den nu på momanget, så blev det och jag blev alltså ägare till världens mest avancerade 35mm kamera för film, till ett pris som jag kan gratulera mig själv till. 

Nu när jag är ägare till den så känner jag faktiskt mig mätt på kameror. Tog en rulle igår och den framkallade jag på kvällen, knivskarpt och välexponerat. Jag har nu så många olika kameror att jag faktiskt inte skall kika efter fler, inte aktivt i vart fall. Springer jag in i en gammal fin kamera på en loppis, visst den kan nog slinka med och köpas, men för övrigt så är det nog rätt mättat nu. Känns skönt.

Egentligen inte något att skriva om, men i min vardag en lite udda dag. Skall nu ut och ta liter mer bilder med den. Denna gång och även det för ovanligheten, en färgfilm är laddad i kameran.

Gösta

Att många har bristfällig koll på lagar, föreskrifter och sin omgivning är ju inte något förvånande eller ovanligt. Det är till och med lite förlåtligt och mänskligt. I byn där jag bor finns det en hel del gamla hus, hus som har gamla anor och en historia från ett annat sekel, till och med ett par tre sekel tillbaka i tiden. Historien bör hanteras varsamt och dessa äldre boningar har i många fall ett egenvärde och de har en historia att berätta. 

Gösta, minns inte hans efternamn, han bodde i ett gammalt och mycket litet hus, på en mycket liten tomt. Så var det förr, allt var mindre, så även människorna. Vilket fall kunde man se Gösta komma igenom byn cyklande, han hade ofta sin käpp fastsatt på pakethållaren. Med tiden fick han som alla äldre,  försämrad balans och en allmänhälsa som försämras. Cykeln fick bli kvar hemma och han promenerade istället, till affären och runt i byn, käppen alltid med. Jag kände inte Gösta personligen, men han var en person som man noterade, och självfallet hejade på då man mötte honom i byn. 

Jag hade för ett par/tre år sedan eller så varit ute, på väg väg hem så noterade jag Gösta som stod i sin lilla trädgård på framsidan av huset. Han hade varit till postlådan för att hämta in tidningen. Jag gick in och pratade lite med honom, vi pratade om väder och vind och jag frågade samtidigt om det gick bra att ta några bilder på honom utanför hans hus. Det gick bra och en av dem är nedan.

Några veckor senare så var han borta, jag vet faktiskt inte var han tog vägen, han var ju inte helt kry och flyttade sannolikt till ett hem för äldre. Hans hus kom så småningom ut till försäljning, det såldes och fick en ny ägare.

En dag ytterligare längre fram i tiden när jag passerade så var det helt tomt på tomten, ja det var inget hus där, kvar var en stor hög med rivningsmassa. Virke, tegel, plåt, med mera. Köparen hade rivit huset!

Det visade sig att köparen dels inte hade rivningslov på huset, vilket gör att man inte heller har byggnadslov för ett nytt hus. Där är vi fortfarande idag, ett par år senare, en tom plats med rivningsrester som påminner om att det sannolikt stått ett hus här, mer än så är svårt att gissa sig till.

Jag är verkligen glad att jag han med att få ett par bilder på Gösta, de är idag tidsdokument över en svunnen tid. Vi blir alla historia någon gång, det är därför jag tycker om sådana här typer av bilder, de är tidsdokument, de får en att minnas. Att dokumentera sin samtid görs idag, men var tar alla dessa bilder vägen? Alla bilder som publiceras på sociala medier, vem tar ansvar för dem? Facebook, Instagram, Twitter, det är privata aktörer som vill tjäna pengar och vad de beslutar sig för i framtiden vet man inte, det finns inte garantier för någon form av långsiktighet. 

Hans granne, Svea, även hon gammal. Hon bodde i byns gamla bensinmack, nedlagd sedan väldigt länge, men det är historien. Hon bodde i grannhuset, henne försökte jag fotografera, men det ville inte hon vara med på. Där fick jag aldrig några bilder, dessvärre. 

Idag går allt med en rasande fart, för 15 år sedan hade vi inte internet i byn, idag har de som vill en fiberoptisk ledning in i sitt hus. TV, radio, hela internet  förmedlas via detta. Samtidigt bor det i byn människor som Gösta som inte är med i den moderna utvecklingen på samma sätt. De saknar internet, de har kanske TV via det marksända nätet, det vill säga via en antenn på taket, (dit hör faktiskt vår familj).

Vårda historien väl är min uppmaning.