Nya böcker – nya fotografer

Nya böcker är alltid kul. Nya spännande personer är ännu roligare, men det är ofta genom just böcker jag hittar dem. Den här gången är det inte en ny person, mer en person som jag till slut tog mig tid att lyssna till och läsa. Stephen Shore, en amerikansk fotograf med en lång meritlista. Tog mig äntligen tid att lyssna på hans intervjuer, kika på hans bilder och läsa hans texter.

Jag är mitt upp i en uppgift i skolan, vi skall skriva en essä. Jag har valt att skriva om att förstå en bild, undersöka om bilder kan berätta en annan historia än en text och i så fall hur? Kan bilder förändra innebörden i en text? Allt detta kanske jag inte får med, men jag hoppas komma en bit på väg.

Just Stephen Shore är i detta fallet en utomordentligt bra utgångspunkt. Han har varit med länge, han har gjort mycket och han kan och har uttryckt tankar om sina arbeten. Passande nog kom hans senaste bok, ”Modern Instances – The Craft of Photography. A Memoir” precis ut och den är just en sammanfattning av hans tankar om fotografi. Den landade precis i min brevlåda, så den ser jag fram emot att få läsa.

Stephen Shore Modern Instances
Stephen Shore – Modern Instances: The Craft of Photography. A Memoir

Jag passade även på att köpa en annan bok av honom som mer i bilder sammanfattar hans arbete. Boken Unkommon places – The Complete Work. Har nu som jag känner fångat några av de tunga namnen. Sedan någon månad tillbaka köpte jag Paul Grahams trilogi, hans första böcker, skerv om dem här, där kom även Chris Killip med. Kommer nu successivt att lägga till fler av samtidens och kanske dåtidens, skildrare. Böcker är utan tvekan fantastiska källor till kunskap, inspiration och nöje. Det finns ju en stor mängd spännande personer där ute, sedan tidigare har jag bland annat Robert Adams, Lee Friedlander, William Eggleston, med flera.

Stephen Shore . Uncommon places – The Complete work

Ytterligare en kamera, eller kanske snarare nytt format!

Det är nu flera år sedan tillverkningen av direktbilds filmer upphörde (i folkmun polaroidfilm). Tänker nu på den som Fuji hade med sina ”peel apart” och den från Polaroid som hade ett flertal olika format. Kvar idag finns visserligen namnet Polaroid, men det är numera film som enbart passar i Polaroids kameror (finns ett fåtal nya treparts tillverkare). Fuji har idag enbart sina Instax filmer, avsedda för Fujis egna kameror. Impossible projektet (försöker ta vid där Polaroid lämnade), lyckades ta över några av Polaroids maskiner då Polaroid (företaget) slog igen. Det fanns där en tanke att tillverka dessa ”peel apart”, det är nog dessvärre just ”impossible”. Där finns möjligen new55 som försöker sig på att återskapa dessa filmer. Kvaliteten på de bilderna motsvarar inte på långa vägar priset. Bilderna är betydligt sämre än de motsvarande som Polaroid och Fuji hade i de format som Impossible projekt jobbar med 4×5, 8×10.

Jag köpte för kanske ett par år sedan en Fuji Instax mini, men ville egentligen har en kamera som tog kvadratiska bilder, en ”SQ” modell. Det var svårt att få tag på och de som tillverkades, nytillverkade de var lite väl enkla. Kameramodellerna med kvadratiskt format var få och svåra att finna på begagnat marknaden.

Ramlade dock över en Fuji instax SQ 6 häromveckan. Slog till omedelbart, en begagnad som verkade OK. Den var Ok, frånsett att jag inte fick med de färgade filtren som skall vara med, kan leva med det. Det kvadratiska formatet är i runda slängar 25-30% mer yta än det lilla, mini. Priset för filmen är detsamma som för mini. Kanske inte så mycket att orda över, men det är även just att det är kvadratiskt som tilltalar mig. 

Den fysiska bilden

Detta är riktigt kul! Att få en bild i handen direkt vid fotograferingen, det är speciellt. Mina barn håller med och de uppskattar också en bild som är mer än en bild i en smartphone. Vi tar en hel del direktbilder hemma, antingen så hänger vi upp dem, eller så hamnar de i en låda som vi med jämna mellanrum kikar i.

fuji instax bilder och fuji instax SQ 6

Lite exempel på bilder från fuji instax mini och SQ. Kameran på bilden är en Fuji instax SQ 6

Jag kan inte helt släppa förlusten av de gamla ”peel apart”. Dessa filmer som gav både en positiv bild, och ett negativ som kan användas föra att göra fler kopior. Då jag fotograferar i stort sett enbart med film och vill kontrollera ljuset vid eventuella studiobilder, eller i vart fall då jag använder konstljus så är det bekymmer. En polaroid bild är enkelt att ta och ger vägledning. Detta var ofta en funktion som många studio, porträtt, mode fotografer använde just dessa filmer till. Idag med det digitala finns inte dessa behov kvar, där kan man se resultatet på skärmen omedelbart.

För min del är det själva bilden, den fysiska som är grejen. Så jag köpte alltså ytterligare en kamera, med ett format på film som jag inte hade. 

Olika format – men varför?

Jag använder en mängd olika format för i mitt fotograferande. Vad som styr valet är jag inte helt säker på. I min kameraväska som jag bär med mig var jag än går varierar det lite vilka kameror som följer med. Den senaste tiden har det varit två stycken Fujica half, en med färgfilm och en med svartvitt. Till detta har jag haft min Contax T med färgfilm och en Olympus Mju med svartvitt. Det är nog det senaste halvårets konfigurering. Den senaste veckan har jag känt att jag istället vill ha med två stycken systemkameror, två Nikon FM2 med 24, 35, 50 och 85 mm objektiv.

Är rätt övertygad om att det är motivet som till stor del som styr mitt val av kamera, inte fullständigt men till övervägande del. Jag kan dock ofta bara så där, bli sugen på att använda en viss kamera.

Jag får ofta höra att jag borde renodla mitt användande av format i mina projekt. Har hört det ett flertal gånger nu under min utbildning på HDK Valand. ”Du borde bestämma dig för ett format och använda det”, säger de.

Jag har lyssnat, men kan inte riktigt förhålla mig till det. Det jag gjort då jag åker ut för att fotografera är att inte ta med alla olika kameror, det blir då inte ett bekymmer att välja.

Vad avgör ett val av kamera och format?

Läste precis en intervju av Paul Graham, den brittiske fotografen som fått Hasselbladspriset. Han nämnde precis det som jag känner. Lusten att få prova något annat, att byta format. Han hade som jag förstod det använt en mängd olika format, allt från riktigt storformat till vanligt småbild och kanske rent av mindre än det. Hur han gjorde sina val, när och varför det framkom inte. Jag blev bara glad av att läsa detta. 

Tänkte lite som att, kan han hoppa mellan olika format, då kan väl jag göra det. Givetvis kan jag göra det även utan stöd från att han gör det, men nu finns det en person att referera till och som dessutom fått ett erkännande.

Inspiration kommer från måna olika håll

För min del är det ofta fråga om lite mer inspiration, och att vissa format helt enkelt passar till vissa saker. Ett exempel Jens Olof Lasthein, en fotograf som jag gillar mycket. Han använder panoramaformatet, 35mm, Widelux kameror mycket. Martin Bogren använder halvformat till stor del. En numera bortgången fotograf som var en stor inspirations källa för mig och många andra var HG Wiktorsson. Då jag bodde i Örebro för många år sedan, var Fotograficentrum fortfarande aktivt. HG med många fler var aktiva där, och han visade mig hur han använde halvformatskameror för att ta panoramabilder. Halvformatet är stående vilket gör att ett flertal stående bilder ger en panorama. HG monterade kameran på ett stativ och hade sedan räknat fram hur många grader man skulle rotera kameran för att få en heltäckande bild. 

Valet kan tyckas vara godtyckligt, och ibland är det verkligen det. Ibland är motivet det som styr. Jag kommer sannolikt att behålla mina kameror, man vet aldrig när de plockas fram igen.   

Ett litet axplock av kameror som jag använder och som nämnts eller varit med i tidigare texter.

 

Vad kan och får jag berätta?

Jag är precis hemkommen från ett jobb uppe i norra Sverige. Ett uppdrag som var hemligt, men inte så hemligt att jag inte kan berätta om det. Däremot var jag helt förbjuden att fotografera på området. 

Så här är det lite här och var i omgivningen. Vissa saker får jag kanske fotografera, men inte visa offentligt. Andra får jag både fotografera, visa offentligt, men inte sälja. Sedan finns det sånt som är förbjudet att fotografera, då finns det ju inte heller något att visa.  

Ligger och bläddrar i tidningen F, SFFs medlemstidning. Jenny Morelli skriver där om makten som fotografen har, vem som kan och får berätta en viss berättelse. Synnerligen viktig och tung diskussion. Jag känner ofta att jag som man med kamera på magen blir lite betraktad som en person på fel plats. Betraktaren, betraktarna ser på en med skepsis, med en önskan som syns i ögonen ”ta dig härifrån, eller vad är du ute efter” . Inte alltför sällan tänker jag själv i vart fall tanken att de tar mig för en person som fotograferar med bissara tankar och syften. Är rätt övertygad om att män oftare blir ansedda som snuskgubbar, än kvinnor. Har faktiskt inte ens hört ordet snuskkvinna. Jag kan förstå misstänksamheten, men är mest bedrövad att det skall vara så.

Allt detta leder fram till vad jag kan och får berätta med mina bilder. Samma bild tagen av olika personer får två helt olika innebörd beroende på vilken person som tagit bilden. Det ger lite olika trovärdighet beroende på vem som tagit bilden. 

Förbjudna bilder

Detta är rätt långt från det andra fallet jag inledde med, att det är förbjudet att ta bilder. Jag är alltså precis hemkommen från ett uppdrag där jag varit inne på marker som är unika i Sverige. Det är skogar som är helt opåverkade av människan, stora skogar som fått stå orörda i hundratals år, kanske alltid? Jag kan dessvärre inte visa bilder på det, det var fotoförbud. Ett enormt stort område, skyddat för i stort sett alla förutom några få personer. Militären har en viktigt del i detta, det är nämligen ett militärt område. Här har pågått olika militära sysslor sedan säkert 80 år tillbaka, vilket helt uppenbart skyddat det från det exploaterande som skett med de svenska skogarna. 

Området är större än Skåne och till absolut största delen hel orört. Att se träd som man vet stått där i hundratals år, det är för mig helt otroligt. Skrev för ett tag sedan inlägget ”Det var en gång ett träd”, fantiserade där om träd kunde tala. Tänker samma tanke när jag går här bland tallar som är 4-5 meter i omkrets, bland granar som har urnlav i toppen, alla torra trädstammar som får ligga kvar på marken. 

Det är natur som saknar spår av människan. Något som jag annars jobbar med, människans spår, de finns överallt. Har bland annat skrivit om svensk landsbygd tidigare, 85% av Sverige är en skräpyta, Skogsindustrin och sanning, en svår ekvation. Jag hade så gärna visat bilder på skogen, det är inte många som sett en helt orörd skog, den liknar inget man sett tidigare. Sverige har bara ca. 0.5% orörd skog kvar, det mesta av den ligger i fjällnära områden. 

En berättelse utan bilder

Detta blir nu en berättelse utan bilder, om skog som fått växa utan människans inverkan, kanske sedan istiden drog sig tillbaka? Det kan faktiskt kännas lite överflödigt att fotografera den, dels är det svårt att återge skogen på bild. Men framför allt är det känslan av att få gå där som är det som berör, att stå intill dessa gamla träd, de flesta med brutna toppar. Spår av bränder, en så viktig detalj som inte förekommer längre i svensk natur. Bränder är naturligt, det är ett inslag som behövs för att vissa växter och djur skall existera. Granar dör vid brand, de har inte ett bra skydd, tall däremot, de klarar i många fall av bränder och man kan se att de brunnit på stammen, då det blir stora sår som vallas över med ny bark, det blir som diken i stammen.

Branden öppnar upp landskapet och vissa frön som kräver värme kan gro, vissa insekter som angriper brandhärjade områden, kräver brandskadade träd för att kunna reproducera sig.

Marken däremot, den är inte orörd. Det är inte spår av människan som jag tänker på nu. Kunde på många ställen se att det är ett rätt hårt betestryck av ren. Stora ytor var helt bara, kvar var små fragment av islandslavar, renlavar och andra busklavar som annars skulle klä marken och bilda som ett fluffigt täcke. Jag vill inte gå så långt att påstå att betestrycket är för hårt, men det är fullt möjligt! Har sett områden som lämnats orörda i Norge, där hade stora områden hägnats in för att inte ren skulle kunna beta, det var som ett helt annat landskap.

Jag har nu mina minnen, bilder inne i huvudet, de kommer att finnas kvar så länge min hjärna hänger med.

Analog – digital

Just nu är analog fotografi, kombinerat med digital efterarbetning ganska givande och kul. Vad jag tänker på är ett par saker. Dels att skapa stora bilder för väggen, att göra dessa i ett mörkrum, det är ett bokstavligt talat ett mörker. Svårt, och otroligt omständigt, för att inte tala om all retuchering som måste till. Dels att göra sina egna böcker, det är makalöst smidigt med digitaliserade bilder som kan tas in i exempelvis InDesign, därifrån kan man sedan utforma sin egna bok. Att sedan printa ut detta är väldigt enkelt. 

Slår ett slag för halvformatet

Jag för min del är väldigt förtjust i mina gamla halvformatskameror, jag har en hög med Fujica Half och Fujica Drive. Riktigt skarp optik och pålitliga kameror. Ljustmätningen brukar ge upp, men det finns mängder med lösningar på det problemet. De ger 72 bilder på en 36 bilders rulle, för den sparsamme är detta hur bra som helst. Jag använder dessa kameror kanske primärt för att skapa sekvenser av bilder, dels panoramor, ett exempel kan ses nedan.

Panorama av stenbrottet i Skrylle, Dalby

En panorama gjord av 9 bilder från en Fujica half, laddad med Kodak Gold 200. Delbilderna är monterade i Photoshop.

Det andra är när jag vill ha en smidig kamera för snapshots, kanske på stan, eller när jag är ute och gör något tillsammans med andra. Där är Fujica drive väldigt smidig. Jag har tidigare skapat mina panorama bilder från just dessa kameror, men då har jag bara låtit bli att montera ihop dem i Photoshop, det blir en annan form av panorama, kanske gillar jag dem mer. Du behåller varje ruta och även den svarta ramen blir kvar, effektfullt.