Göteborg med famljen

För ett par veckor sedan besökte vi Göteborg, något vi gör varje höst. Att kalla det en tradition är kanske lite mycket, men det är likväl en återkommande grej. Barnen sammanstrålar med några av kusinerna, vi går på Liseberg och vi går ut och äter. Vi trodde detta året att det skulle vara lite lugnare om vi åkte i slutet på september. Vi lyckades nu pricka en av höstens finaste dagar, vilket ju i sig är trevligt, men det tyckte väldigt många andra också och Liseberg var proppfullt. Långa köer alltså, men vid dagens slut så var alla nöjda trots långa väntetider för åkattraktionerna. 

Vi övernattade hos pappa inne i staden och jag hade dessutom börjat min kurs på GU och Valand och varit 3 dagar på kursintroduktionen. Några riktigt fina höstdagar och Göteborg visade sin allra bästa sida. 

När vi tillbaka i Skåne och det har nu hunnit bli oktober. Kylan kom snabbt och nu känns det att hösten är här på riktigt, nätterna har 3-4 grader och bladen håller på att ändra färg till mer gul, orange, röd.

Jag har köpte mig en ny storformats kamera en 8×10 tums kamera i samma veva. Har  samtidigt gjort mig av med några andra så det går lite jämnt upp. Det får bli höstens prövning att se vad jag kan göra med den.

Ha det fint och passa på att vara ute, det kommer blötare, blåsigare  och kyligare tider, då lockar värmen inomhus kanske mer.

Ny tid, nya idéer, nya metoder, nya bilder?

Nya idéer, nya bilder, nygamla metoder, nya infallsvinklar. Så kan det se ut för att utvecklas, men det krävs även reflektioner. Att stanna upp lite då och då och utvärdera arbetet, lika viktigt som nya idéer. Det är så lätt att köra på i hjulspåren som banas av den stora massan, inspirationen hämtas bland de som är mest tillgängligt, vilket idag är dagens sociala medier. 

Det är lätt att ta samma bilder hela tiden, man åker till en ny plats, men i själva verket tar man samma bild som på andra platser. Det kan även vara att man åker till samma platser gång på gång, om det är bekvämlighet eller kanske så att man vet vad man får på en bekant plats. Samma bilder tas gång på gång.Tål att tänka på vilket fall. Att åka till samma plats liksom många andra är dock oftast en lite tråkig och förutsägbar plan. 

Samma plats men en annan utrustning

Av någon anledning har jag sedan de första staplande stegen med en kamera, alltid fascinerats av de gamla storformats kamerorna. Det var något med dessa som väckte min nyfikenhet. Bara det där med att lägga ett skynke över huvudet och se bilden upp och ned på en glasskiva. Det var dels något högtidligt över det, en bild tog man, kanske ett par. Det var även någon märklig känsla av att de hade kontroll över allt, tar man endast en bild, ja då måste det ju bli rätt. Ingen tvekan över vad det skall bli. Eller? 

Som jag skrev i inledningen så är det lätt att gå på den upptrampade stigen, att vika av kan kännas lite besvärligt. Jag har konstaterat att med storformatskameran så tar jag definitivt andra bilder än med småbildskameran, mellanformatskameran är nog även som namnet antyder, just något mittemellan. Borde kanske göra detta oftare, inte bara tänka tanken.

Jag har alltmer börjat fundera varför jag fotograferar, varför jag tar de bilder jag tar. Vad vill jag berätta med dessa bilder? Det är så lätt att i dagens regn av bilder som sköljer över oss, dras med, och kanske själv ta liknande bilder. Är det sådana bilder man innerst inne vill ta? Det kan det ju vara, men det kan även vara bilder man tar för att man själv inte reflekterar över varför man tar man tar just dessa. Jag tror att alla tar bilder som smälter in väl i det mediala flödet, till och från. Det är nog dock lite då och då bra att ta ett steg åt sidan och reflektera vad man sysslar med, varför man gör det och om det känns rätt. 

Hantverket är viktigt 

För egen del så var steget tillbaka till det analoga ett viktigt steg. Det märkliga med det digitala fotograferandet var att jag aldrig kände mig nöjd. Jag kände mig aldrig helt färdig, blev någon bild bra så kändes det inte som den var färdig, det kändes lite som fusk. Så är det självfallet inte, men känslan fanns där hela tiden, det kändes inte som ett riktigt hantverk. Bilderna kändes inte rätt.  Så för min del är hantverket viktigt, det andra är att den analoga bilden är fysisk, negativet,  bilden är något som man kan ta på. Det är en process som har en tydlig given kronologisk process och det går inte att själv påverka det hela i så stor utsträckning efter exponeringen. Det är fler steg innan bilden är synlig. Vikten av att göra rätt hela vägen är större, det finns inte lika många möjligheter att korrigera fel längs processen. 

Det är här som storformatet kommer in, det är endast en bild åt gången och det är så mycket jobb med varje bild att det får inte gå fel. Går saker och ting fel så får det genomslag omedelbart. Det är så pass omständligt att ta en bild med dessa kameror, att vara noggrann och saktfärdighet blir en naturlig del av processen. 

Att sedan ett negativ kan kontaktkopieras för att få en bild är rätt häftigt. Jag tror att den långsamma proceduren med dessa stora kameror är nyttig, det tvingar en att planera, tänka till, mäta, komponera och till slut ta själva bilden. Kreativitet är inte synonymt med snabbhet.

Tekniken bakom en bild

Digital fotografering har definitivt drivits på av den tekniska utveckligen, aldrig någonsin har det varit så smidigt och enkelt att  fotografera. Det är idag synnerligen enkelt att få en bild som i tekniska termer är välgjord, tänker då på exponering, skärpa, färgtemperatur med mera. Något som med film i kameran inte var lika enkelt. Många som fotograferar analogt har en åsikt att det digitala blir för mycket prat om skärpa, dynamiskt omfång…; en massa tekniska termer och prat som tar fokus från bildens innehåll. 

Jag följer en del grupper på nätet, flera av dessa handlar om analoga kameror, analoga processer, mörkrumsarbetet, äldre tekniker helt enkelt. Där finns fler, ganska många faktiskt, som påstår sig vara trötta på alla diskussioner om den perfekta skärpan, ett dynamiskt omfång i bilden som är superstort. Prat som mer handlar om hur bilden tas, hur utrustningen presterar, än vad bilden innehåller.

Om detta stämmer vad diskuterar man då i dessa andra grupper, dessa med analogt fotograferande i fokus, jo teknik! Det är samma vissa i dessa forum, ungefär. Det är vilken film som har minst korn, har bäst svärta, tonskalor på fotopapper, filter på objektiven. Vilken framkallare som ger bäst resultat med just denna filmen, formen på kornet eller kanske bäst omfång i svärtan. Det är vilken kamera som har skarpast optik, vilka objektiv som är ljusstarka, med mera. Sällan diskuteras bildinnehåll. Det är med andra ord en teknikdiskussion, men med lite modifierade termer.

Är det fel med tekniksnack?

Är det då fel med tekniksnack, absolut inte, men man kanske inte skall kasta sten i glashus, att påstå att digitala fotografer, den digitala fotograferingen är en massa prat om teknik. Det må så vara att det kan vara fallet. Det är dock ungefär likadant inom det analoga, men med lite andra termer, istället för sensor så är det film, istället för filter för färgtemperatur är det vitbalans, manuell fokus som idag är autofokus, olika ord för samma saker.

Jag tror helt enkelt att många är intresserade av prylarna lika mycket som bilderna. Jag är själv intresserad av prylarna, till en viss gräns. Det blir bara lite konstigt resonemang när man i ena sekunden är trött på diskussioner om det tekniska som rör det digital, i andra sekunden kan ha utläggningar om kornet på filmen, hur skarpt Leica eller Hasselblad objekten är eller vilket format filmen skall ha. 

Tekniksnack förekommer med andra ord överallt, bara med lite modifierade termer.