Gösta

Att många har bristfällig koll på lagar, föreskrifter och sin omgivning är ju inte något förvånande eller ovanligt. Det är till och med lite förlåtligt och mänskligt. I byn där jag bor finns det en hel del gamla hus, hus som har gamla anor och en historia från ett annat sekel, till och med ett par tre sekel tillbaka i tiden. Historien bör hanteras varsamt och dessa äldre boningar har i många fall ett egenvärde och de har en historia att berätta. 

Gösta, minns inte hans efternamn, han bodde i ett gammalt och mycket litet hus, på en mycket liten tomt. Så var det förr, allt var mindre, så även människorna. Vilket fall kunde man se Gösta komma igenom byn cyklande, han hade ofta sin käpp fastsatt på pakethållaren. Med tiden fick han som alla äldre,  försämrad balans och en allmänhälsa som försämras. Cykeln fick bli kvar hemma och han promenerade istället, till affären och runt i byn, käppen alltid med. Jag kände inte Gösta personligen, men han var en person som man noterade, och självfallet hejade på då man mötte honom i byn. 

Jag hade för ett par/tre år sedan eller så varit ute, på väg väg hem så noterade jag Gösta som stod i sin lilla trädgård på framsidan av huset. Han hade varit till postlådan för att hämta in tidningen. Jag gick in och pratade lite med honom, vi pratade om väder och vind och jag frågade samtidigt om det gick bra att ta några bilder på honom utanför hans hus. Det gick bra och en av dem är nedan.

Några veckor senare så var han borta, jag vet faktiskt inte var han tog vägen, han var ju inte helt kry och flyttade sannolikt till ett hem för äldre. Hans hus kom så småningom ut till försäljning, det såldes och fick en ny ägare.

En dag ytterligare längre fram i tiden när jag passerade så var det helt tomt på tomten, ja det var inget hus där, kvar var en stor hög med rivningsmassa. Virke, tegel, plåt, med mera. Köparen hade rivit huset!

Det visade sig att köparen dels inte hade rivningslov på huset, vilket gör att man inte heller har byggnadslov för ett nytt hus. Där är vi fortfarande idag, ett par år senare, en tom plats med rivningsrester som påminner om att det sannolikt stått ett hus här, mer än så är svårt att gissa sig till.

Jag är verkligen glad att jag han med att få ett par bilder på Gösta, de är idag tidsdokument över en svunnen tid. Vi blir alla historia någon gång, det är därför jag tycker om sådana här typer av bilder, de är tidsdokument, de får en att minnas. Att dokumentera sin samtid görs idag, men var tar alla dessa bilder vägen? Alla bilder som publiceras på sociala medier, vem tar ansvar för dem? Facebook, Instagram, Twitter, det är privata aktörer som vill tjäna pengar och vad de beslutar sig för i framtiden vet man inte, det finns inte garantier för någon form av långsiktighet. 

Hans granne, Svea, även hon gammal. Hon bodde i byns gamla bensinmack, nedlagd sedan väldigt länge, men det är historien. Hon bodde i grannhuset, henne försökte jag fotografera, men det ville inte hon vara med på. Där fick jag aldrig några bilder, dessvärre. 

Idag går allt med en rasande fart, för 15 år sedan hade vi inte internet i byn, idag har de som vill en fiberoptisk ledning in i sitt hus. TV, radio, hela internet  förmedlas via detta. Samtidigt bor det i byn människor som Gösta som inte är med i den moderna utvecklingen på samma sätt. De saknar internet, de har kanske TV via det marksända nätet, det vill säga via en antenn på taket, (dit hör faktiskt vår familj).

Vårda historien väl är min uppmaning. 

Fåglar – en bok

Pentti Sammallahti, en fantastisk fotograf, hans ögonblicksbilder av omgivningen är små guldkorn. Jag upptäckte honom på Landskronafotofestival för ett par-tre år sedan. Där visades en samling med duktiga finska fotografer. Dock stack Pentti Sammallahti ut från mängden, jag lade hans namn på minnet, han hade passerat mig obemärkt.

Hans böcker är något som man bara vill ha och få sitta och bläddra i. Böcker som dessvärre är slutsålda sedan länge, kvar finns antikvariaten och där får man betala en ansenlig summa för dessa, om de dyker upp vill säga. Priserna är betydligt över min budget för bokköp. I år 2018 kom det dock en ny bok från denne finske fotograf, ”Des Oiseaux”.  

Som titeln antyder så är det bilder på fåglar, lite personliga porträtt på fåglar skulle man kunna säga. Mitt exemplar är tyvärr på franska, vilket gör texten helt obegriplig för mig. Bilder behöver dock inte ett skrivet språk för att kunna beskådas. Som tur är! Det blev en julklapp till mig själv. 

Precis som i hans tidigare böcker är det ögonblick som fångats, situationer som är så där vardagliga, så vardagliga att man kanske passar dem osedda. De finns där, fångade på bild blir det något annat, de framträder på ett annat sätt. Han har i denna bok fångat situationer där fåglar är med, de är dock inte på något sätt centrala för innehållet. De är som en naturlig del av innehållet i bilden, men samtidigt något som ögat automatiskt dras till, eller som i vissa bilder, man verkligen får leta efter för att finna.

Till detta så kommer de fina svartvita kopiorna. Jag vet inte om han fotograferar med digitala kameror, bilderna känns dock lite analoga. Han blandar formaten på sina bilder, de är stående, liggande, kvadratiska, eller så är de i panorama format. I just dessa panoramabilder antyds att det är en ”Swing lens kamera” som han använder, vilket är en kamera med film. Bilderna är inte så där kliniskt detaljerade med skärpa in i minsta näshår på fågeln, men samtidigt är det mängder med detaljer. En tilltalande form och bilder med en mjukhet i tonskalan.  Allt i svart/vitt och i en svag tonad nyans.

Med denna bok är han i gott sällskap där det finns många andra böcker om fåglar, hundar, katter med mera. Hans bilder har ofta med hundar, både i denna bok, men även i hans tidigare böcker. En annan duktig fotograf som skildrat just hundar är Elliott Erwitt, på sitt lite personliga humoristiska sätt. Dock är det få fågelböcker som skildrat fåglar som i denna bok. De känns som om de är viktiga på något sätt, viktiga för själva innehållet. De övervakar, sköter om, eller så. De är små kontrollanter, poliser, eller kanske aktörer.

En bok som jag kommer att plocka fram då och då för att titta i.

UCP idag och imorgon

Union Carbide Productions (UCP) har den senaste tiden fått mycket uppmärksamhet. De släpper en ny-(gammal) skiva, de återförenas för ett par spelningar, idag på Liseberg, och om en vecka på Gröna Lund. Det är 30-års jubileum för deras spelning i USA på CBGB. Låter dagens konsert som de gjorde under 80-talet, eller kanske rent av bättre, de har ju blivit bättre musiker, ja då är det garanterat en strålande konsert. 

Ebbot har med säkerhet svårt att hålla låda som han gjorde vid spelningarna under 80-talet. Det var helvilt, han har idag säkert 30-40 kilo mer kroppsmassa att dra runt med på scenen.

Jag fick en fråga från UCP för ett par veckor sedan om de kunde få lägga ut några av mina bilder från deras spelning på Rockmagasinet i Örebro 23/3 1988. Självklart kunde de det!

Då det begav sig på 80-talet och inför första spelningen så kände jag knappt till dem, eller snarare, jag kände inte till dem. Lyssnade lite på dem innan jag gick på  konserten, det var tungt, brötigt, skråligt och energiskt. Helt enkelet jäkligt bra. Publiken var dock gles, 5-10 personer hade letat sig dit. De som inte var där missade något bra. Lite bilder från konserten kan ses nedan. 

Lite kuriosa är att jag fotograferade åt Örebro kuriren på den tiden. Bilderna från denna konsert kommer från EN rulle Tri-X där det var 36 exponerade rutor av vilka 6 stycken var på en katt som jag tagit innan konserten, alltså 30 bilder totalt från en konsert. Det var lite även med dåtidens mått, men att komma tillbaks från en konsert med 30 exponerade rutor idag, det finns bara inte. Det är vad många exponerar under de första 10 sekunderna.  Jag säger verkligen inte att alla de 30 bilder som var på rullen var bra, sannerligen inte. Det är dock en milsvid skillnad att fotografera idag jämfört med för 30 år sedan. Se på skärpan på dessa bilder, idag sitter skärpan på någon millisekund, du kan exponera med 2000-3000, eller ännu mer på ISO skalan, dt ger slutartider som fryser rörelser. Kanske inte alls bättre, men faktum är att det är så mycket enklare idag. Är det då bättre kan man ju fråga sig? Tycke och smak skiljer sig åt, jag anser inte att en knivskarp, högkontrast bild från idag är bättre. Känslan sitter inte i just det.

Hade inte lyssnat på detta på många år, lade på en av de gamla vinylen på skivspelaren, fortfarande så bra!

 

Läs gärna mina andra sidor Vakthunden och Velocipeter