Tillbaka till mörkrummet

Efter många års frånvaro från mörkrummet, det egna mörkrummet, är det nu åter igen dags. Coronaviruset medför trots allt en del positiva saker. Vi flyger mindre, vi kör mindre, vi är helt enkelt mer på hemmaplan. Indirekt blir vi då även mer miljövänliga. För egen del så stängde min utbildning på Valand alla sina lokaler, vilket är negativt, vi blev utelåsta från mörkrummet. Det positiva, mer tid över, och all gammal mörkrumsutrustning som varit nedpackad tillgänglig. Bara att sätta upp och dra igång sitt mörkrum igen. Det har jag nu gjort. 

Jag byggde ett nytt uthus för några år sedan, rev en gammal bod/bostad om stod på tomten. Byggde sedan ett modernt och praktiskt användbart hus. Tanken då var att det skulle vara ett hus för aktiviteter. På den tiden drev jag en cykelaffär för fina Italienska cyklar, byggde hjul och servade cyklar. Affären var ungefär halva huset, andra halvan var tänkt att vara omklädnad för tjejerna med sina stallkläder, fler garderober, och ett badrum för alla som tränat. Just tränat var det tänkt som då man skulle kunna torka sina kläder enkelt utan att få höra att de hängde i vägen. Så blev det inte nu, badrummet blev aldrig inrett, det blev ett förråd.

Ett oinrett badrum är som gjort för att att inreda ett mörkrum, vatten, avlopp och sånt som behövs för ett mörkrum var ju förberett.

Har nu rivit ut allt som var lagrat där och inrett det, och håller fortfarande på med att inreda det. Bänk för förstoringsapparater, våtbänk, bänk med ljusbord och ”torra sysslor”. Skåp för att torka film som framkallats. Snart är det färdigt.

Förstoringsapparaterna i mörkrummet.
Det lilla mörkrummet med dess två förstoringdapparater. En Fujimoto G70 och en Beseler 45MXT.

Utrustningen fanns ju redan

All gammal utrustning från mörkrummet i Örebro har legat nedpackad och förvarad sedan början på 90-talet då det lades ned. Labbet var igång under andra halvan av 80-talet och en bit in på 90-talet, var vi då några som hyrde en lokal på Hertigkarls allé. Ett i mina ögon fint labb med ett rum för själva kopierandet och ett rum med ljusbord, soffor, kylskåp, kaffebryggare, med mera. Där spenderade jag väldigt mycket tid. Nu skall den få se dagens ljus igen. Förstoringsapparaten var en Fujimoto G70 Color Dicro, som kan ta negativ upp till 6x7cm. All annan nödvändig utrustning är också med där, som kornlupp, avmaskningsramar, framkallningsbaljor, termometrar, mörkrumstimer.

Sedan jag återgick till att fotografera med film, för så där 6-7 år sedan så har jag alltmer fotograferat med lite större format, 6×6, 6×7, 6×9, 9×12, 4×5, 8×10. Då jag köpte en Graflex kamera för några år sedan så köpte jag även med ett par förstoringsapparater, bland annat en Beseler 45 MX, vilken tar upp till 4×5 (tum) negativ. Dessvärre var apparaten amerikansk och de går ju på 110V. Det går dock att lösa, kanske inte helt enkelt jämnt, i synnerhet då lampor som är till dessa inte är de lättaste att få tag i.

Egentligen så behöver mörkrummet inte vara utrustat med tip topp grejor, men väl praktiskt inrett är att föredra. Hade jag fått välja så hade rummet fått vara lite större, det är som det ser ut idag i minsta laget. Framför allt hade jag önskat en längre våtbänk, denna klarar nog inte av 50×60 kopior utan rätt mycket besvär, men det är ju inte heller så ofta man gör det, om ens någonsin.

Grejorna från Örebro landar i skåne

Förstoringsapparaten en Fujimoto och en del andra tillbehör har nu funnit sin plats i mörkrummet. Fujimoton fungerade visade det sig. Var lite tveksam till att den skulle lysa efter så många år i ett dammigt, kanske lite fuktigt förråd. Det tog dock inte mer än 5-6 exponeringar innan lampan smällde. Tur att det går att få fatt i nya lampor.

Halogenlampa till förstoringsapparat.

Beställde omedelbart en ny från Photax. Däremot var det lite bekymmersamt att konstatera att det endast var negativhållare för småbild. På den tiden då apparaten användes så fotograferade jag endast 24×36. Det var ju ett riktigt avbräck. Googlade lite och det såg inte ut att bli lätt att få fatt i. Lade hur som helst ut en annons efter 6×6 och 6×7 till Fujimoto G70 på Facebook, lite på vinst och förlust. Fick ganska omgående napp, en person hörde av sig och hade precis just detta. Så var det bekymret löst.

Inser även att grejor för lite större kopor saknas, gjorde uppenbarligen inte stora kopior på den tiden. Så en avmaskningsram för åtminstone 30×40, kanske rent av 40×50, och likadant med skålar för framkallningen. Oavsett detta så går det nu att sätta igång och kopiera.

Planering & utformning

Vis av erfarenhet från tidigare och även från skolans smarta och välförsedda labb är det nu enklare att planera sitt egna labb för optimalt utnyttjande. Då det är en begränsad yta så måste det planeras väl, minsta lilla skrymsle skall användas på ett smart sätt. En kul inspiration är ”Last one out”. Det är ett projekt där fotografen Richard Nicholson har dokumenterat eldsjälar inom analog teknik och deras mörkrum.

Något som jag inte lagt så stor vikt vid tidigare är nog hur objektiv och skiva/avmaskningsram är justerade i förhållande till varandra. kikade nu på det och det var behövde justeras. För små kopior är detta inte ett problem, men väl för större kopior, där kommer det att synas. Det är ju en enkel sak att med vattenpass kontrollera, men även med en kornlupp, ställ in skärpan på kopian i mitten, kontrollera sedan skärpani kanteran, stämmer den? Då är det ju bra fint, är det oskärpa i kanten, då är apparaten inte justerad på ett bra sätt. En annan sak som kan vara jobbig är att skärpan ”poppar ur”, det händer då värmen får negativet att bukta sig. Det är bara en bra hållare som kan åtgärda det, och då oftast med glas, dessvärre. Glas tenderar att kunna samla damm och även försämra det optiska.

Kvar är våtbänken och en vettig skölj. Med det på plats är det sedan fullfjädrat.

Mystiken kring en väska

Det finns mängder av historier och mystiska händelser kring väskor. Det är ju lite inbyggt i hela väskans existens. En väska döljer något, man kanske låser den, den kan ha dolda fack, men den kan även bara vara en enkel behållare för att transportera något i. Det finns historiskt några väskor som åtnjutit lite mer uppmärksamhet och intresse. Jag tänker här speciellt på ett par väskor, de kan ses som en ”god väska” och den andra en ”ond väska”

Den goda väskan

Raoul Wallenbergs väska har tilldragit sig en hel del uppmärksamhet. Det har skrivits, det har talats om den och den har avbildats. Raoul Wallenberg är i sig en person utöver det vanliga, var han försvann under kriget är ju fortfarande idag ett mysterium, vad hände med honom?

 

Raoul Wallenberg monumentet, hans väska. Står bland annat i parken utanför Skissernas museum i Lund där jag jobbar ett par dagar i veckan. Kikar man på Wikipedia, eller någon annan text om Raoul Wallenberg och som i detta fallet hans väska. Då kan man läsa om ett flertal platser som har väskan som en symbol för fred, ett gott hjärta och humanism. En väska som sannolikt fraktat handlingar för att hjälpa mängder av människor, människor som han räddat från nazisternas arbetsläger.

 

Onda väskan – eller väskan med dåligt innehåll

Tänker här på den väska som i stort sett fällde hela det finska skidlandslaget. En mystiskt väska som en person fann på en bensinmack och lämnade in till polisen. Vid närmare granskning så var väskan full av blodpåsar, kanyler, och annan utrustning för medicinskt ändamål. Verkade var en väska som tillhörde en läkare. Så var ju dock inte fallet, det var ju inte för några medicinska ändamål, det var dock inte en läkares väska, det var den finske förbundskaptenen i längdskidor som glömt sin väska på en bensinmack. I väskan fanns alla bevis man kunde önska för att fälla i stort sett alla inblandade. Det finska landslaget visade sig ha fyllt på i systemet med mängder av prestandahöjande substanser. 

Väskan som fällde det finska skidlandslaget. (Bilden är lånad från internet, okänd fotograf)

 

Digitala eran, dödar den kreativiteten?

Det sägs att nuförtiden har alla likvärdiga möjligheter att skapa bilder, filmer, kostnaden är liten och kameran finns alltid med i telefonen. Det sägs även att detta främjar kreativiteten, där är det dock delade meningar. Tittar man på den stora mängden bilder som läggs ut så är det förbluffande hur mycket som är lika. Är det så att det digitala formatet istället för att främja kreativitet, kanske hämmar den?

Till att börja med så har större delen av alla människor på jorden INTE tillgång till en telefon, de har faktiskt inte ens elektricitet. Så det där med att det är demokratiskt, är inte helt sant. Vad gäller kreativiteten så kanske det inte har så mycket med en ”smartphone” att göra. Wim Wenders tar det så långt att han anser att det digitala har dödat fotografin. I en intervju för BBC så säger han att det digitala har dödat fotografin och kreativiteten. Programmen och prylarna får göra jobbet. Han säger vidare: ”ju mer begränsad utrustning och budget, desto mer kreativ behöver man vara för att genomföra sitt arbete”

Det är bara som exempel att kika på på Dogma 95 projektet inom film. Ett projekt startat av bland annat Lars von Trier med flera andra. Projektet satt upp en mängd regler som måste följas för att få en film att ingå i projektet. Att begränsa  behöver nödvändigtvis inte innebära att det handlar om materiella ting, det kan vara andra begränsningar. Det är ju annars numera mycket tal om att man har alla materiella förutsättningar. Vilket alltså inte leder till att det skapas bättre bilder, filmer med mera, kanske bara just MER av allt.

Selfies skapar märkliga ideal

Då vi har nästintill obegränsade möjligheter att ta bilder och dessutom nå ut till en stor massa så medför det vissa fördelar, men helt naturligt även nackdelar. Se på alla selfies som haglar ned över en, bilder som ibland är sanningen, ibland väldigt långt ifrån sanningen. Bilder på konstgjorda, förskönade ideal. Efter en tid så kan detta bli normen, en märklig bild av verkligheten. 

Det har idag gått så långt att selfies som tas ofta har pålagda filter. Det är bilder som vi i olika sociala medier matas med, bilder som blir förebilder för många barn och ungdomar, förebilder som är långt från sanningen. Stora ögon, symmetriska ansikten, avsaknad av personliga drag, skavanker och/eller personliga drag är borttagna.

Skapade och pålagda egenskaper som det visat sig är vad många som genomgår olika former av ingrepp har som förebilder.

Med alla filter och appar som finns att tillgå och manipulera bilder med så är det ofta man ställer sig frågan.
– Undrar lite vilken app eller vilket filter som använts på den bilden.

– Vad är äkta och var har fotografen gjort sitt och vad är inte äkta? 

Jag har tröttnat lite på det snabba, digitala, flera med mig har gjort detsamma. På en kurs som jag läser på Akademi Valand har faktiskt en stor del av kursdeltagarna återgått till att fotografera med analoga kameror. Att säga att det är ett trendbrott är  nog lite drastiskt, men att flera reagerat visar dock ändå på något. Det är ett slags ”ställningstagande” att fotografi är något mer än högteknologi, dynamik, megapixlar, färgdjup i bilder med mera.

En lite äldre kamera (kanske så man skulle säga att en kamera ser ut) och en modern, en smartphone.

 

Från idé till resultat

Vissa anser nog att de blir mer kreativa med dagens högteknologiska verktyg. Det går nu enkelt att testa och skapa bilder. Så är onekligen fallet, det är idag en kort väg från idé till resultat. Blir det då bättre idag än innan den digitala eran slog igenom? Vad lägger man in i uttrycket bättre är ju lite avgörande? Innehållet i bilden påverkas ju inte av kameran nämnvärt. Kanske går det inte att komma fram till ett slutgiltigt svar på denna fråga och diskussion, men det är hur som helst tankeväckande att läsa vad Wim Wenders säger. Han har dels varit med ett tag och har fantastiska produktioner bakom sig. Vissa vill nog oavsett det få honom till lite mossig och gammalmodig. Det är också sånt som hör till i sådana här diskussioner. En sak som dock inte går att komma ifrån är att utvecklingen har gått rasande fort, dagens teknologi utvecklas hela tiden och i en hastighet som saknar motstycke. Oavsett vad vi pysslar med så görs alltmer framför en dator.

Vi förlitar oss alltmer på vad en dator kan göra, begränsningarna har med andra ord bara förflyttats till en annan punkt i kedjan från idé till resultat. Vissa saker blir betydligt enklare att göra än tidigare. Det blir dock inte samma utrymme för misstag och det gör att saker och ting tenderar att bli alltmer lika varandra. Kanske är det trist, eller?

Läs gärna mina  andra sidor Vakthunden och Velocipeter

 

Vinylskivan upplever en renässans

Vinylskivan är tillbaka! Att trender, nycker och nu även teknologier går i vågor kan vi vara säkra på. LP-skivan, vinylen, 78-varvare, genom historien har skivor haft många namn och teknologier. Vinyl var då jag växte upp det rådande formatet, LP, EP, Singel, Maxi-singel, all ny musik gavs ut på vinyl. CD-skivans intåg tog stora delar av försäljningen och vinyl blev en marginalprodukt. Men nu är den tillbaka i större skala med alltmer stigande försäljningssiffror.

Sony en av världens största och mäktigast inom musikindustrin startar upp sin vinyl produktion åter igen. 30 år efter att de slog igen sin sista vinylfabrik, ja då öppnar de en ny igen. The Guardian skriver, ”Sony startar vinylproduktion igen efter 30 år”. Detta visar hur svårt det är att förutsäga framtiden. Jag och många med mig gav aldrig upp vinylskivan. Flera bekanta köper LP, EP, Maxi, mer än någonsin. CD skivan är en opersonlig och trist produkt, idag säljer CD skivan väldigt lite. Samlare köper vinyl, yngre köper vinyl,  musik kan man lyssna på i streamat format, så varför köpa en CDs-kiva. Den låter inte bättre än vare sig en vinylskiva eller en streamad tjänst med mycket hög kvalitet. CD-skivan är död! Faktum är att det är fallande siffror även för nedladdade musikformat, det som säljer bäst och ökar mest är just vinylförsäljningen.

Sony producerar vinylskivor igen

Sony startar sin produktion av vinylskivor för att kunna tillgodose efterfrågan, vad som kommer att ges ut av just Sony är väl lite osäkert, men min personliga gissning är att det kommer att bli fler skivbolag som öppnar upp för produktion av vinylskivor igen, de har ju trots allt som mål att tjäna pengar på detta. Ökad försäljning ger ökad omsättning och vinst. 

Ny eller bättre teknologi är inte alltid vinnaren 

Det finns många exempel genom historien där bättre och nya teknologier inte går segrande ur en ”strid” och blir den gällande standarden. Video är ett exempel, där det var 3 olika teknologier som fanns, säkert fler, men 3 som var lite större. Betamax (Sony), VHS(JVC) och Video 2000 (Philips), här blev standarden VHS. Läs mer om detta videokrig. Video var det som gällde tills den digitala DVD-skivan introducerades på marknaden och då var videoformatet dött. 

Inom musikbranchen så var det vinylskivor som var standarden, kassettband var något som industrin jobbade mot, det var ju kopiering av musik, men med en bristande kvalitet och en livslängd som kunde vara väldigt kort så var kassetten aldrig ett hot. Några format som passerat är CD-skivan som var digital, DAT-kassetten, med flera, läs om en mängd format genom tiderna. CD-skivan tog till slut över, nästintill helt, men bara nästintill. Vinylskivor fortsatte att produceras, om än i mycket obetydlig omfattning. Att diskutera vad som låter bäst ger jag mig inte in i här. Jag kan tillägga att jag tvekade in i det längsta med att köpa CD-spelare. Ljud är ju analoga till sin natur, analoga inspelningar är inte exakta kopior av varandra, varje liten skiva är på så sätt lite unik, om än kanske mer i teorin. Digitalt ljud är väldigt rent, lite för opersonligt enligt många, lite stelt och utan några nyanser. Ett analogt ljud uppfattas som lite varmare och mjukare. 

All musik och ljud är ju naturligtvis analoga, det är hur det lagras och samplas som skiljer sig.

Känslan!

Att hålla och äga en LP skiva är något helt annat än streamad musik och även CD-skivor. Omslagen kan vara i metall (som i bilden ovan, ”Metal box” med PIL), det kan vara med struktur på, omslag som går att ändra (klä av en person, skala en banan, med mera). Det finns bildvinyl. CDn är rätt trist i sin utformning, ett förfärligt omslag, det som var i plast gick ju i princip alltid sönder. Det är dessutom omöjligt att göra ”bildCD”. CD.skivor lagrar ju informationen i ett reflekterande material som gropar och kullar, det går då inte att lägga in en bild på Kalle Anka, en torr blomma eller ens en svartvit bild.

Att lägga en skiva på skivspelare, lyssna först på ena sidan, den tar slut, vänder då på skivan och lyssnar på andra sidan. Alla låtar kommer i en given turordning, som man givetvis kan efter några lyssningar. ”Shuffle”, det existerar inte på en LPskiva.

 

Contax T, slutligen är jag en ägare!

Vissa prylar får en status utöver det vanliga. De blir lite satta på piedestal. Contax T har varit en sådan kamera för mig. Varför?

Oklart, men så är det, så är det ofta med just Contax i mitt fall. Nu har jag slutligen blivit ägare till en Contax T. En svart liten skönhet som dessutom är ett utmärkt verktyg.

Contax T, en ädelsten i liten förpackning

Contax T, en fröjd för ögat och ett utmärkt verktyg för att ta bilder.

Jag minns när denna kamera kom ut på marknaden, tidigt 80-tal. Jag tyckte det var något magiskt med just denna lilla kamera, påkostad i varje detalj, liten, diskret och snygg. Ett hölje i titan, Zeiss optik, en syntetisk röd rubin som avtryckare. Som ett citat jag fann på nätet. 

It was styled by Porsche Design and made by Kyocera as a rich man’s vacation camera.

Även rika människor skall ju få ha en bra kamera, inte endast en dyr! Enda saken som inte tilltalade på den tiden var att det var en kompaktkamera, det kändes inte så seriöst. Seriöst och riktig på den tiden var en kamera som man kunde byta objektiv på. Priset var för övrigt helt utanför min budget, så det blev aldrig något köp.

Nu, idag när denna kamera slutat tillverkas, ersatt sedan länge av ett flertal modernare modeller så blev jag till slut ägare. Priset är kanske fortfarande högt, det går att få riktigt bra kameror för lägre pris. Det går också att finna betydligt dyrare, som vare sig är bättre eller snyggare.

Problem med äldre saker

Ett problem som det är lätt att förbise med äldre saker är möjligheter för reparation. Både sakerna och reparatörerna som kan detta blir äldre, de blir även färre. Vissa saker går knappt att reparera idag, inte ens enkla saker som egentligen är lite service kan göras. Vi lever verkligen i ett exploaterande. Köp nytt, kassera, och köp nytt, ett par steg har helt enkelt försvunnit. Köpa nytt, serva, reparera, helt utslitet(kassera), köp nytt. Det fina med många äldre saker är att det är mekaniska, det går ofta att reparera, just denna kamera är dock inte helt mekaniskt, håller nu tummarna att den skall hålla några år.

Contax T

Ihopfälld är kameran som ett cigarett paket. I bakgrunden ligger det smakfullt designade fodralet i grå mocka som följer med kameran.

TEST: Några filmrullar

Har nu tagit ett par rullar med kameran. Första intrycket, kameran är verkligen liten, den är nästan på gränsen till för liten för mina händer. 

En annan sak som jag nu kan notera är att den exponerar väldigt bra. Det är en automatiskt kamera, välj bländare och kameran ställer en passande slutartid. 

Detta är en manuellt fokuserad kamera, en mätsökarkamera. Det innebär att man har en liten punkt i mitten på sökaren som får dubbelbild vid oskärpa, när dubbelbilden försvinner är skärpan rätt, det fungerar mycket bra. 

Blixen som följer med har jag dock inte hunnit med att prova, får bli under den stundande semestern.

Så efter drygt 30 år blev slutligen denna lilla fina kamera min. Att den dessutom fungerar bra som just kamera är just nu lite en bonus, det var nog mer habegäret och den utsökta designen och en skarp optik som avgjorde köpet. Lite fjolligt är det nog, lite som gamla gubbar som köper en sportbil då de blir gråhåriga och skaffar skägg.  Gärna en Cabriolet så man får lite rufs i det ibland befintliga håret. 

Bättre sent än aldrig. Återstår nu att se om jag tar några bra bilder med den, det är ju trots allt det som är det viktigaste i slutänden.