Ädelförfarande – Cyanotypi

Har precis fått fram min första Cyanotypi. Kanske den enklaste, och samtidigt en av de äldsta metoderna att få bilder på papper. Metoden bygger på ljuskänsliga järnsalter som är enkla att få tag i och är en metod framtagen redan i fotografins begynnelse. Någon gång under 1830-1840 talet gjorde de första bilderna på detta sätt.

En otroligt enkel metod då det inte är så mycket kemikalier och man framkallar bilderna i vatten. För att göra en Cyanotypi behövs endast två enkla kemikalier, de är var för sig okänsliga för ljus, väl blandade så bryter ljuset snabbt ned lösningen. Jag kontaktkopierade negativ från mina storformats kameror, 4×5 tum och 9×12 cm. Vill man görs större bilder så är det lite fler mellansteg som jag inte tar upp här. Bilderna blir förvånansvärt detaljerade och distinkta.

Tillvägagångssättet är att blanda kemikalierna, pensla på dessa på ett akvarellpapper, tunt. Låt pappret torka helt (i ett mörkt utrymme). Placera sedan det behandlade pappret (det är i detta skede gulgrönt),tillsammans med ditt negativ och spänna detta i en kontaktopieringsram (se bild nedan). Jag exponerar sedan i solen, med ett negativ som har normalkontrast (ett välexponerat negativ)  får stå i solen runt 8 minuter. 

Kontaktopieringsram för ädelförfarande

Kontaktkopieringsram för ädelförfarande (just här cyanotypi). Exponerar i solsken.

Det visade sig att kopiorna var rätt känsliga, det kan visserligen ha varit jag som var lite ovarsam i min hantering, men vilket fall så sitter inte järnsaltet stenhårt på pappret. Jag lyckades nöta bort lite på de första kopiorna. Nu vet jag det och kommer i fortsättningen att var lite mer försiktig. Några exempel på bilder kan ses nedan. Detta går ju att göra med i stort sett vad som helst som avbildat föremål, det går att lägga växtdelar, små föremål och sånt på pappret. Då behövs inte kontaktkopieringsramen som jag använder för att hålla negativet på plats. Tre av mina första cyanotypier finns avbildade nedan. Något som är riktigt kul är att resultatet kan ses så snabbt. Visserligen mörknar kopiorna då de torkar, men bilden kan ses i stort sett direkt efter exponeringen, lite kort avsköljning i vatten och den syns ungefär som den kommer att bli.

Några Cyanotypier från mina första staplande steg inom ädelförfarandet. Riktigt kul, det bli ju dessutom resultat. Dessa går att få bättre, men som första test så är det ju alltid kul att det överhuvudtaget blir något. Kan nu testa lite olika strukturer på pappers och även tona dessa lite.

  Skall längre fram prova att tona bilderna. En lite omständligare process, då dels bilden först måste blekas, sedan tonas med något ämne. Inte komplicerat, men det är ett par steg till som tillkommer.  Järnsalterna som bildas och reagerar på UV-ljuset blir väldigt blåa, som framgår av bilden intill. Det är väl delvis därav de fått sitt namn ”Cyano…”. Med lite blekning och toning så går det att få fram lite andra nyanser, mer svarta och även gröna. Så soliga dagar kan man nu göra sådant här om man inte vill ligga på stranden och löga sig.:-)

2 svar på ”Ädelförfarande – Cyanotypi

  1. Hej ,

    jag vet inte helt hur toningen påverkar hållbarheten. Som jag förstått så är själva toningen mer av pappret, inte järnjonerna, även om blekningen verkar ta bort lite av dessa. Skall prova det och se.

    Det som är tilltalande är ju att det är så enkelt, inte kräver ett regelrätt mörkrum. Vidare är kostnaden inte något som avskräcker. 🙂

  2. Jag har nog inte hört talas om att någon har tonat cyanotopier, det lär väl öka på livstiden för printarna något?

    Jag har inte testat annat än vanliga mörkrumsprintar, men blir ju lite sugen på att testa alternativa tekniker (även om jag nu har pausat mörkrumsarbete pga nybliven förälder) av att läsa sånt här.

Kommentarer inaktiverade.