Konsthandel ger avsmak

Såg nyligen den Amerikanska dokumentären ”The Price of Everything” på SVT,  en inte helt angenäm stund. Det var en hel del vettiga, sunda människor, det var dock några som fick väldigt mycket plats som fick mig att bli äcklad. Människor som var otroligt ytliga och ansåg sig för lite mer än andra. Jag hade faktiskt stunder då jag stängde av och gick därifrån, för att några minuter senare slå på det igen. 

Konst är, ja vad är konst? Konst är för många en ren investering, en penningplacering. För andra är det konsten som sådan som är det centrala, skapandet, det kreativa, det tankeväckande. Konst har kanske ett djupare budskap, man vill kanske berätta något. Kanske bara vara vacker, eller ställa saker på sin spets.
Självklart är detta inte en svart-vit värld, mellan den rena investeraren och konstnären  finns det självklart också människor.
Mitt bestående intryck från dokumentären var dock mest avsmak!

Auktionsverken och de stora galleristerna är rätt vidriga aktörer, där är det ”money talks”. De vill och försökte även få det till att konstens kvalitet är hårt kopplad till priset, bra konst – dyr konst, sämre konst – billigare konst.

Vem är personen att göra den bedömningen?!  Kan i så fall konst bli både bättre och sämre, priset kan ju variera väldigt.

Jeff Koons var med en hel del, det sades i inslaget att han var den mest/högst värderade konstnären i världen, ändå är det ju faktiskt gränsfall till kitsch. Han driver en fabrik för massproduktion. Så har det kanske inte alltid varit, men det är sannerligen lätt att bli förblindad av pengar. Han har självfallet verk som är fascinerande,  men filmen från hans ateljé känns rätt märklig, han målar inte själv, han går och kikar på alla sina anställda som målar. En anledning till att han inte gör det är att han inte skulle hinna med att göra så många ”verk” om han målade själv. När blev det ett självändamål att göra många verk?!

Likheter mellan design och konst

Att design och konst har likheter får inte så många att höja på ögonbrynen, design har även det i den sjuka världen ett strävande hos många att vara dyr, nobel, snobbig, exklusiv, medan det i själva verket handlar om något helt annat. Konst känns ofta likadant.

En konsthandlare sa, bli inte en konstnär om du inte absolut, absolut, ABSOLUT måste. 99,999% av alla konstnärer är fattiga och har det kämpigt ekonomiskt. Nu är det ju inte det som avspeglar ett livs kvalitet, hur mycket man tjänar alltså, som tur är. 

Finns det ett självändamål i att konst skall vara dyr, exklusiv, snobbig? För vissa är det helt klart så.

Modeindustrin och konst delar värderingar

Som en konstkritiker så bra säger det i filmen, många konstnärer vill synas på de fina ställena, bland societet, vara exklusiv. Det är extremt få förunnat att tjäna stora pengar på sin konst, att hamna i finrummet, vara exklusiv, men de finns. Jeff Koons med sina koncept, ett blått klot som han placerar lite varstans, blankpolerade ballonger, plastgrisar, ja en massa ”kitsch” i min värld. Dessa köps och säljs för fantasisummor.

En annan smått märklig sak i denna dokumentär är diskussioner av priser på saker, de säger exempelvis 50 (femti), det är då underförstått, miljoner i vissa fall, tusen i andra, …. 

Ingenting av det som tas upp i dokumentären  är särskilt viktigt, det är egentligen inte ens problem, möjligen ett I-lands problem. Det visar snarare på vår välds, mänsklighetens synnerligen skeva uppfattning om vad värde på saker och ting är. Man kan vara villig att betala 50 miljoner dollar för en tavla, men anser att en påse socker som kostar 1 dollar är dyrt. Att donera pengar till fattiga, miljöorganisationer, till kultur i övrigt, det gör man inte! Allt är naturligtvis relativt, men likväl, det är en smula sjukt.  

Löparshortsen som var en robot

Hörde på vetenskapsradion igår om robotshortsen, shorts med AI och som alltså är en robot. SvD skrev om dessa idag.

Jag kom annars mer att tänka på Wallace och Gromit – Wrong trousers. Såg framför mig att mina shorts blir hackade och får ett eget liv, kanske får användaren att göra besynnerliga saker. Klampa in genom skyltfönster, får för sig att jag är en kvinna och går in i damernas, vill bada! Håller mig nog till mina vanliga shorts. Vill du se Wallace och Gromits erfarenheter av robotbyxor så finns länken till den nedan.

 

Ett föredrag om genustänkande

Genusfotografen Tomas Gunnarsson höll för en kort tid sedan ett föredrag om genustänkande och normer inom bildskapande. Tänkvärt, och borde vara självklart, men är inte alltid helt lätt. Vissa normer och fördomar sitter djupt och är svåra att bli av med, även för självaste genusfotografen.

Var nyligen och lyssnade på Tomas Gunnarsson, ”genusfotografen”, han var inbjuden av LUs kommunikatörsnätverk. Tänkvärt och nyttigt, och han tog upp saker som ständigt behöver bearbetas. Jag är rätt övertygad om att de flesta är medvetna om problemen med stereotyper inom könsroller, hudfärg, etnisk tillhörighet, ålder, sexuell läggning, funktionshinder med mera. Ett flertal exempel passerade under föredraget, några riktigt skrämmande, andra mer subtila, men likväl där. LU med sina sidor på nätet granskades och även här finns bättring att göra. Många av dessa invanda mönster passerar obemärkt, självklart för att man inte tänkt på det och tagit sig tid att granska. Andra av ren okunskap visar det sig. 

Det är bra men samtidigt lite genant att detta tas upp, och behöver tas upp. Borde inte detta vara självklarheter 2019? Jo, visst borde det, men så är det inte. Då det handlar om skapande och tolkande så är det individer som gör valen. Ingen individ är den andra helt lik och det blir en stor gråzon om innehåll och innebörd.

Samtidigt som det är viktigt att vi kontinuerligt jobbar med och skall sträva att få ett samhälle med så lite ojämlikheter som det går. Det finns dock en liten fara med debatter om ämnen som detta som bör nämnas. Föredraget handlade i mångt och mycket om bilder och hur bilder tas fram och vad de i innehåller och visar. Faran som jag ser det är att man i vissa fall blir väldigt tveksam att använda vissa perspektiv, det blir lite tabubelagt och stigmatiserat.

Vissa typer av bilder är svåra att använda, TROTS att man avsiktligt kanske gjort en bild på ett visst sätt. Det har i många fall blivit så pass laddat att det inte känns värst bra. Ett klassiskt fall är underifrån- respektive ovanifrån-perspektiv, helt beroende på om det är en man eller kvinna. Det har i sitt uppsåt ofta inte någon tanke med underdånighet eller dominans att göra, snarare mer bildmässiga anledningar. Det tolkas dock ofta in just detta i denna typ av perspektiv.

Jag tror dock att är både fotografen och den som blir avbildad medvetna om vad som sker och vad bilden innehåller så är det mesta inte ett problem. Att sedan betraktare lägger på sina värderingar, ja det är ju helt ofrånkomligt.  

Sträva efter att alla skall vara nöjda

Det måste ju trots allt ligga i allas intresse att beställare, modell och fotograf, alla är nöjda med resultatet. Det är sedan rätt givet att klassiska, skeva normer, verkligen bör undvikas. Vi har dock alla fördomar, vilket alltid bör undvikas, likaså blir vi dagligen utsatt för skeva föreställningar, dessa blir till sist normbildande om de får fortgå, och inte helt lätt att värja sig från. 

Därför är det nyttigt med sådana här tillställningar, de ställer saker och ting på ända och man tvingas att tänka efter.

Genom att diskutera, bearbeta och tvingas tänka så bör det ju bli ett mer jämlikt och jämställt samhälle med bilder som verkligen speglar desamma.  Seden kommer det alltid att kunna tolkas in andra saker än vad syftet var med bilden, dessa bilder är i min väld de bästa, de som levererar fler frågor än svar!

 

Ädelförfarande – Cyanotypi

Har precis fått fram min första Cyanotypi. Kanske den enklaste, och samtidigt en av de äldsta metoderna att få bilder på papper. Metoden bygger på ljuskänsliga järnsalter som är enkla att få tag i och är en metod framtagen redan i fotografins begynnelse. Någon gång under 1830-1840 talet gjorde de första bilderna på detta sätt.

En otroligt enkel metod då det inte är så mycket kemikalier och man framkallar bilderna i vatten. För att göra en Cyanotypi behövs endast två enkla kemikalier, de är var för sig okänsliga för ljus, väl blandade så bryter ljuset snabbt ned lösningen. Jag kontaktkopierade negativ från mina storformats kameror, 4×5 tum och 9×12 cm. Vill man görs större bilder så är det lite fler mellansteg som jag inte tar upp här. Bilderna blir förvånansvärt detaljerade och distinkta.

Tillvägagångssättet är att blanda kemikalierna, pensla på dessa på ett akvarellpapper, tunt. Låt pappret torka helt (i ett mörkt utrymme). Placera sedan det behandlade pappret (det är i detta skede gulgrönt),tillsammans med ditt negativ och spänna detta i en kontaktopieringsram (se bild nedan). Jag exponerar sedan i solen, med ett negativ som har normalkontrast (ett välexponerat negativ)  får stå i solen runt 8 minuter. 

Kontaktopieringsram för ädelförfarande

Kontaktkopieringsram för ädelförfarande (just här cyanotypi). Exponerar i solsken.

Det visade sig att kopiorna var rätt känsliga, det kan visserligen ha varit jag som var lite ovarsam i min hantering, men vilket fall så sitter inte järnsaltet stenhårt på pappret. Jag lyckades nöta bort lite på de första kopiorna. Nu vet jag det och kommer i fortsättningen att var lite mer försiktig. Några exempel på bilder kan ses nedan. Detta går ju att göra med i stort sett vad som helst som avbildat föremål, det går att lägga växtdelar, små föremål och sånt på pappret. Då behövs inte kontaktkopieringsramen som jag använder för att hålla negativet på plats. Tre av mina första cyanotypier finns avbildade nedan. Något som är riktigt kul är att resultatet kan ses så snabbt. Visserligen mörknar kopiorna då de torkar, men bilden kan ses i stort sett direkt efter exponeringen, lite kort avsköljning i vatten och den syns ungefär som den kommer att bli.

Några Cyanotypier från mina första staplande steg inom ädelförfarandet. Riktigt kul, det bli ju dessutom resultat. Dessa går att få bättre, men som första test så är det ju alltid kul att det överhuvudtaget blir något. Kan nu testa lite olika strukturer på pappers och även tona dessa lite.

  Skall längre fram prova att tona bilderna. En lite omständligare process, då dels bilden först måste blekas, sedan tonas med något ämne. Inte komplicerat, men det är ett par steg till som tillkommer.  Järnsalterna som bildas och reagerar på UV-ljuset blir väldigt blåa, som framgår av bilden intill. Det är väl delvis därav de fått sitt namn ”Cyano…”. Med lite blekning och toning så går det att få fram lite andra nyanser, mer svarta och även gröna. Så soliga dagar kan man nu göra sådant här om man inte vill ligga på stranden och löga sig.:-)