En egen stil

En egen stil, är det ett självändamål? Är det viktigt och något alla som jobbar med skapande arbeten bör ströva efter? Vad är i så fall en egen stil, och hur skapar man sig den? 

Har alla en egen stil? Är det eftersträvansvärt att ha en egen stil? Stil i vad då, undrar man kanske? Stil kanske inte är rätt ord att använda, mer en personlig prägel. Tänker här på fotografier framför allt, är det så att man kan se en bild och säga att det är en bild av Irving Penn, en bild av Anton Corbijn, Anders Petersen, Ansel Adams? Det är svårt att säga, att de alla har en egen prägel på sina bilder är helt klart. Irving Penns bilder är i mitt tycke ofta ljussatta på ett tilltalande sätt, han använde även ofta sitt ”hörn” där han placerade sina personer. Corbijn har i sina bilder ofta lite kornighet, de är svartvita, de är inte så sällan lite oskarpa. Petersens bilder är ofta väldigt kontrastrika, det är mycket svart och vitt, de känns att de är tagna på nära håll. Ansel Adams bilder är perfekta kopior, hans tekniska kunnande var i en egen klass.

De flesta av dessa saker är egenskaper som många andra fotografer också har i sina bilder. Trots det så kan man ofta peka ut deras bilder bland en massa andra. Det är något i bilden som har en signatur från fotografen.

Havet rinner ur bild

Samlade egenskaper ger en egen prägel

Jag tror till att börja med att trägen vinner, med det menar jag att ju mer man fotograferar desto mer präglas ens bilder. Testa olika metoder, uttryck. Det är lite det som ger de stora fotograferna dess storhet. Nu finns det ju mängder med duktiga etablerade fotografer som kan vara svåra att peka ut det personliga med deras bilder. Exempelvis alla naturbilder och naturfotografer, där är det inte så mycket i själva motivet som kan präglas av fotografen, möjligen hur kompositionen gjorts. Motivval är en annan faktor. Självfallet finns det även här fotografer med ett särpräglat uttryckssätt. 

Bland alla studiofotografer är det också svårt att peka ut specifika fotografer. Trots att det här är enklare att påverka själva motivet.

Detta får mig att inse vidden av en egen stil som lite märklig i sig. Det borde inte vara och skall inte vara ett självändamål att leta efter en egen stil. På något sätt bord det vara magkänsla, intresse, och ingivelse som styr val av komposition och bildinnehåll. Det ger ju en personlig prägel, den kan dock vara subtil och kanske tangera andras ”stil”, men det har ju inte någon betydelse. Då får det ju vara så. I slutänden. så måste eller borde de egna valen vara det som avgör hur man jobbar, fotograferar. Det fungerar inte i längden att fotografera vad man tror andra vill se, vad andra fotograferar. Det blir då en i mängden som drunknar i ett hav av bilder, den ena lik den andra.

Jag gillar ju Anton Corbijn och hans bilder, en synnerligen försynt person. En person som jobbar med enkla medel. Lade ut en länk på Facebook till en film på Youtube där han berättar som sin syn på att finna sin stil, eller sitt sätt att få sina bilder på ett personligt vis. 

Egen stil är inte ett självändamål

Med allt detta har jag kommit till insikten att det inte är ett självändamål att ha en egen stil. Det blir lite vad det blir. Tiden utvisar vad det blir av saker och ting. Att studera andra är nyttigt, ta vara på det man gillar, återanvänd. Det kan vara kompositioner, ljussättning, uttryck, detta är inte att kopiera, det är att utveckla. Det är precis så saker och ting går framåt.

Därför tror jag exempelvis inte på fotoresor som åker till klassiska fotoobjekt, det är bara ett sätt att kopiera redan tagna bilder. Skillnaden är att alla får ta just ”sin kopia”, det kan visserligen vara utvecklande, men sannolikt inte. Bättre då med olika workshops, eller kanske bildgrupper. Böcker är ju en fantastiskt inspirationskälla, dessa går det att gå tillbaka till för att bläddra i om och om igen.

Nu skall man inte förringa fotoresor helt, de åker oftast till platser som är vackra, intressanta, storslagna, det i sig kan ju faktiskt vara värt ett besök.

Varför håller man på?

Lite då och då frågar man sig vad man håller på med. Är det verkligen meningsfullt, är det kul? Man sliter, tar omvägar, krånglar till det mer än nödvändigt. Det tar emot och känns tungt. Då dyker tankarna upp i huvudet, de negativa tankarna, man frågar sig vad det är man sysslar med.  

Att krångla till det lite och inte ta det lättaste vägen är nog en naturlag för min deI, vad gäller vissa saker skall tilläggas.Vägen till målet blir då en mer påtaglig del av det hela. Precis det motsatta är det naturliga för andra. 

Dokumenterar köpcenter med Hasselblad SWC och färgfilm

Inte helt sällan får jag frågan, varför gör du så här, blir det verkligen bättre? Bättre, bättre än vad? Vad är bra? Det är till att börja med inte frågan om bättre, eller sämre. Varför frågar man något sådant? Jag anser att frågan är helt felaktigt formulerad, för att över huvud taget kunna fråga på ett sådant sätt så måste det finnas referenser till vad som är bra.  Bildens innehåll förändras ju inte på något sätt. Frågan (egentligen ett påstående) har en underton som antyder att jag är fel ute. Det blir helt enkelt inte bättre, inte i deras ögon, de är helt oförstående. Det är nog med ett sådant resonemang väldigt mycket i vårt samhälle som inte kvalar in som bra. Alla skulle åka Tesla eller någon annan elbil, alla skulle har en Rolex, alla billighets affärer skulle inte existera, men så är det ju inte. Vi åker lika bra från A till B i en Fiat, tiden har sin gång oavsett klocka, en billig klocka visar tiden precis lika bra.

Känslan och nöjet

En anledning till att att jag återgick till det analoga fotograferandet, var det mer fysiska. Jag är mer delaktig. Det är också något påtagligt, synbart och konkret över det. Till att börja med är det film, celluloid, belagd med silver. Det är hela processen från att bilden tas till den färdiga bilden, en kedja av moment som skall passeras. För mig infann sig aldrig känslan av att bilden blev färdig då jag fotograferade digitalt. Det var bara halvklart, märkligt, men så var det, så är det. Det kändes dessutom lite som man fuskade då man visade sina bilder. Väntade alltid på frågan, ”har du photoshopat?”, För mig var det samma sak som, ”Har du tagit genvägen, fuskat,  fotograferat digitalt?”. 

Sitter med min pappas gamla super 8 filmer framför mig, de är ihopklippta på stora spolar som kanske är 30-40 minuter vardera. Har inte själv tittat på dessa på säkert 35 år, har dock i  minnet vad det är på rullarna. Det är familjefilmer, från semestrar, från huset i Köping. Filma analogt är idag otroligt ovanligt, gissar att en anledning är kostnaden, det är rejält dyrt. Det kräver dessutom en hel del mer av den som filmar.

Jag inbillar mig att just rörlig film har inneburit ännu större förenklingar och kanske förtjänster än stillbildsfotografi, om man bortser från kostnaden, så är det förenklade möjligheten att klippa, att lägga på ljud, med mera. 

Behöver man förklara sig?

Det finns egentligen inte någon anledning till att behöva förklara sig, varför man håller på alltså. Det är ju upp till var och en att göra sina val. Precis som jag gjort mitt val att återgå till det analoga fotograferandet, har andra verkligen lagt detta bakom sig och helt absorberat det digitala. Varför får man över huvud taget frågan? Det är inte av nyfikenhet de frågar, snarare något oförstående. och möjligen avundsjuka, jag kan bara spekulera. 

I just mitt fall är det inte enbart fotografin som känns så här. Tidigare under mina studier så valde jag att köra Linux, ett fritt och öppet operativsystem. Något som innebar mer jobb och definitivt var krångligare än att köra en MAC eller en PC. Det var dock i mina ögon bättre och framför allt var det kul! Jag valde även att skriva och göra hela min avhandling med hjälp av programvaror som var fria, gratis. Inte alltid till andras glädje, kan jag tillägga. Skulle man byta dokument med varandra, vilket ofta är fallet om man samarbetar, då är det allt som oftast någon liten detalj som skiljer versionerna åt. Det fick man sannerligen alltid höra, ”varför skall du(jag) krångla till saker så?”

Det var/är tilltalande med program som människor utvecklat och gjort tillgängliga för vem som helst, helt utan kostnad. Precis samma sak gjorde jag, inte den enklaste vägen, men en väg som gav lite mer än just en smidig lösning på saker och ting. Allt jag utvecklade blev fritt för vem som helst att använda. Det har sedan hängt med genom livet. Det känns ganska bra, får mig att bli glad, ofta dessutom överraskad.

bild med hålkamera, MAX IV i Lund

Inget är prefekt

Om vi återgår till fotografi; Anton Corbijn satte ord på en känsla som är central. Han jobbar med gamla analoga Hasselbladskameror, en minimal uppsättning objektiv och Kodak Tri-X. Han sa att hans sätt att jobba gav utrymme för misstag, det är inte perfekt, det finns även ett utrymme för slumpen. Människan är inte perfekt och att göra fel är något som är helt naturligt. Det är dessutom en lite mer långsam process, facit finns inte förrän hela kedjan är genomgången.

Det är precis så det känns. Det finns ju inte något rätt eller fel, bara en känsla av vad som verkar rätt eller fel. Det digitala ger dock i stort sett obegränsade möjligheter att skapa overkliga, orealistiska bilder. De sociala nätverken, med alla delade bilder bidrar säkert, där färger är förstärkta, detaljupplösning och dynamik är sedan länge mycket högre än vad det mänskliga ögat kan uppfatta. Det känns inte äkta, det är lite för perfekt, skavanker och fel är bortplockade. Det känns mer som en konstruktion och oäkta.

Gammalt blir nytt

Det har lite blivit så att det gamla har blivit nytt, igen. I jakten på det lite unika, där har det gamla det analoga funnit sin plats. Då det med det digitala går att ta bilder som är tekniskt perfekta, att göra identiska kopior, där finns ett litet, men dock existerande utrymme för det analoga fotograferande. Det personliga tenderar i många fall att försvinna i det digitala, teknologin tar överhand.

Det hörs fler och fler som dels värdesätter ett annat hantverk, men även ett annat uttryck i bilder. Bilder som kanske inte är bättre, men man vet att det är genuint, det är inte redigerat in i minsta detalj. Det är lite sånt här som är en drivkraft, får en att hålla på. Självklart är glädjen i att hålla på det som är motorn, men det kommer inifrån, men uppskattning utifrån bidrar ju även det.

Så varför man håller på är så enkelt som att det är kul, känslan av att ha gjort något man är nöjd med. Det är inte heller kanske alltid den enklaste vägen man väljer. Varför skall man välja det, det är då inte alltid en lika stor utmaning, en del av nöjet är faktiskt vägen framåt.

Analogt och enkelt

Anton Corbijn är och har varit en inspirationskälla för mig under en lång tid. Hans bilder, hans lite blygsamma sätt och hans sätt att jobba, allt detta tilltalar mig. Han beskriver så fint varför han jobbar som han gör. Analogt, med en minimal utrustning och snabbt. Se på intervjun nedan för att få en liten inblick i hans tankar.

 

Om jag skall gissa hur utvecklingen framöver ser ut så är jag rätt övertygad om att vi kommer att se mer av det analoga. Det är fler som återgår, och många unga som uppskattar det fina hantverket och känslan i att få jobba analogt. Det kommer dock att vara en marginalprodukt och aldrig bli vad det en gång var. 

Vi ser dock nu ett uppsving i försäljningen av film och andra saker som tillhör det analoga. Ett problem som dock kvarstår, det är kamerorna. Det tillverkas inte analoga kameror och det blir allt svårare att reparera de åldrande kamerorna, reservdelar är idag ett bekymmer. Vi får se hur det blir med det framöver. Det var lite därför jag skaffade en Nikon F6, en supermodern analog kamera, en kamera som fortfarande går att köpa ny.

 

En era går i graven

Bokbussen i Torna Hällestad, sista gången den kom på besök. 11 december 2019

Att jag gillar bibliotek är inte en hemlighet, har skrivit om det flera gånger. Bokbusen, den förlängda armen av biblioteken, likt glassbilen signalerar den sin närvaro i byn. En liten trudelutt avslöjar  att den är på plats. Så är det inte längre!

I byn där jag bor har bokbussen varit en välkommen händelse, varannan vecka, om det var ojämn eller jämn vecka låter jag vara osagt. När barnen var små och i synnerhet då vi var hemma med dem, då var en tur ned till bokbusen en vana. Barnen växte upp och vi åkte sedan oftare in till de permanenta biblioteken i Lund eller Dalby, men bokbussen hade sin plats och det hände lite titt som tätt att vi återlämnade böcker där.    

Vi har nu sedan rätt länge slutat besöka bussen, då alla barnen är självständiga och lånar böcker på egen hand, jag jobbar inne i staden. Att låna böcker är nu en annan sak. Bokbussen har dock varit en fantastiskt service och en mycket uppskattad händelse då den var på besök i byn. De äldre i byn och barnfamiljerna besökte fortfarande bussen regelbundet, men får nu ta sig till Dalby som är närmast. Vilket är ett fint bibliotek och med trevlig personal.

I tider med besparingsbeting så måste svångremmen dras åt. Lunds kommun har vilket fall beslutat att helt lägga ned bokbussen, sista dagen för bussen är 20 december, sista gången för Torna Hällestad var igår 11 december.  Allt har sin tid och kanske är det dags att gå vidare, det känns vilket fall lite vemodigt att det sker.  Just här i Torna Hällestad var det många som besökte bussen enligt personalen. Det var en jämn ström med människor som lånade och lämnade böcker.