Rapport till himlen

Hittade idag på SVT Öppet Arkiv ”Rapport till himlen”, en TV serie av Ulf Malmros som sändes 1994. Gillade den då och gillar den fortfarande mer än 25 år senare. Ulf Malmros är genial. 

En serie om de som är i zonen mellan det levande och döda, kanske 1/2 döda. Där hamnar Viktar, en fot i hos de levande och en i dödsriket, bland de som dött. De som dött får besök av ett bud som lämnar och kräver in en rapport på vad som hänt. Fyller man inte i den så blir man inte dödförklarad, ja se den. Kjell Bergkvist är strålande som en helt vrickad präst. Stellan Skarsgård som en synnerligen mystisk polis.

Har ni inte sett den, då har ni något att se fram emot. Det gäller ju för övrigt alla produktioner av Ulf Malmros, så som Silvermannen, Smala Sussie, plus en mängd andra produktioner. 

Började idag att kika på Rapport till himlen, har några timmar med rolig och bra underhållning framför mig. .Öppet arkiv på SVT är en guldgruva.

 

Tetenal går i graven, eller inte?!

Har läst på flera ställen att Tetenal brottats med ekonomiska bekymmer. Bekymmer som var så pass allvarliga att det går över styr om inte någon går in och stärker upp ekonomin. Verkligen synd om det blir fallet, Tetenal har hängt med länge och har tillverkar mycket bra saker. Det är idag ett glest sortiment av analoga fotoprylar som finns kvar. Lite förståligt är det då marknaden är en spillra av sitt forna jag. Det digitala slog ut många. 

Jag beställde själv häromdagen en hög med prylar, film, negativfickor, kemikalier, bladfilm, med mera, satt länge och tvekade på att klicka i Tetenal C-41 framkallning för mina färgfilmer. Det slutade med att jag inte beställde. Fann idag sedan ett uttalande från Tetenal UK, Tetenal går sannolikt i graven, men biten med kemikalier har gått bra så den verkar bli räddad.  En lättnadens suck, kan då ta med Tetenal C-41 på nästa beställning.

Det finns alltså hopp. Kodak var i en liknande situation för några år sedan, de blev till slut uppköpta. De finns idag visserligen med ett reducerat sortiment, men de överövede och de fortsätter att ta fram nya filmer, med mera. Den analoga fotografin överlever ett tag till, sannolikt väldigt länge. 

 

Att framkalla bladfilm -erfarenheter

Framkalla bladfilm är för mig lite av ett sökande. Ett letande för att finna en metod som ger bra negativ och är någorlunda smidig. Har provat några olika varianter och har haft både framgång och bakslag. Delar här med mig lite av mina personliga erfarenheter. 

 

För mig var storformatsfotografering till för några år sedan något som verkade omständigt, svårt, men samtidigt spännande, utmanande och nytt. Hade under många år gått och närt tanken att prova. Fick för några år sedan lite slumpartat låna en en Toyo 45, det var så kul att jag kände att jag ville ha en egen 4×5 kamera. Kassetter och film är ett litet kapitel för sig, laddas i mörkt rum och en exponering per sida. Jag kom över ett stort parti kassetter 9×12 cm till ett mycket bra pris. Har utöver det en hög med 4×5. Dessa två (9×12 och 4×5) har samma format till det yttre, negativen är dock olika stora. 

Skålframkallning eller med trumma?

Kvar är själva framkallningen som känts lite omständig. Köpte mig till en början skålar och tillbehör för att framkalla i skål, vilket är lite som att framkalla papperskopior vid kopiering. Är man inte väldigt försiktig så får man lätt repor på filmen. Det går endast att framkalla något eller möjligen ett par ark åt gången så det blir lite för mycket jobb för få exponeringar. Det kräver dessutom ett helt mörkt rum och en hel del plats.  Denna metod avskrevs ganska omgående. Provade en lånad insats MOD54 till mina Paterson trummor, men tyckte det gick åt för mycket vätskor med den metoden. Hade dessutom lite problem med att filmarken lossnade, kan vara jag som agiterat lite för häftigt, gav det kanske inte en rättvis chans. Det är här samma procedur som som vid vanlig framkallning av film, dvs. stående trumma som måste vara helt fylld och man vickar på trumman som vid vanlig framkallning.

Roterande trumma med agiteringsmaskin

Sökte vidare efter lite information på nätet och fann en del. Beslutade mig för en Unicolor trumma för framkallning av papper ELLER film. Dessa  trummor tar 1st 8×10 ark eller 4st ark 9×12 alt. 4×5 (se bild nedan). Till detta så köpte jag en liten agiteringsmaskin, (uniroller, eller motsvarande från Beseler). Det är en maskin som man lägger trumman på, den roterar trumman och ger alltså kontinuerlig agitering. Detta köptes för några år sedan och allt detta köptes via Ebay, allt som allt betalade jag ca 500 för detta. Har använt detta under de senare åren. Det har fungerat väldigt bra och gett negativ som jag är nöjd med. Är lätta att ladda och krånglar inte.

Efter lite användande så har jag blivit lite bekväm, ville kunna framkalla lite fler ark per tillfälle. Köpte till en Jobo trumma, en trumma som tar 12st 4×5 ark. Är dock lite försiktig att ladda så många som 12 ark samtidigt. Har provat med 8 och det fungerar bra. Jobo tanken är en 2553 som ingår i 2500 serien, den tar olika modeller av spolar och jag använder 2509N . En framkallningstrumma som tar 2 spolar som vardera kan ladda 6 bladfilmsark (4×5 alt 9×12). Provade till en början 9×12 och det fungerade inte så bra. Det följer med och bör sitta ett par klossar som rör om vätskan och som stabiliserar spolarna, dessa klossar fungerar inte med 9×12, endast med 4×5. Vilket gör att framkallningen inte blev så bra med 9×12.

Jobo 2500 trumma på en Unicolor (uniroller) agiteringsmaskin.

En fördel med trummorna är den mycket effektiva användningen av vätskor. För att framkalla 4 ark i Unicolor trumman går det åt ca. 280 ml.  Jobo trumman är något liknande, för  8 ark så går det endast åt 560 ml. Har inte provat att ladda denna maximalt med 12 ark, det  kan vara så att det behövs lite mer vätska? Är lite osäker på åtgången då det inte listas åtgång för 12 ark, det tar vilket fall inte mer plats än 8 ark. Det som kan vara är att ytan på 12 ark kräver liter mer av framkallaren för att det skall framkalla jämnt och bra. I övrigt så är själva volymen vätska tillräcklig för att täcka filmarken.

Torkningen – sista momentet

Torkningen till slut är det som är lite bökigt, jag har nu börjat torka arken ståendes. Har fungerat bra hittills. Detta arbete med framkallning och utvärdering av den pågår kontinuerligt, känns dock just nu som om jag funnit något som fungerar bra. 

Detta är mina personliga erfarenheter som jag kommit fram till, inte några fullständiga utvärderingar på något sätt. 

En skruv lös -reparera en gammal kamera

Kameror för film inte nytillverkas inte sedan länge.  Ett problem med det är att reservdelar blir allt svårare att få fatt i, likaså är det med reparatörer. En till synes svår ekvation att få ihop. Faktum är att problemet inte löser sig bara för man har en digital kamera, reparatörer finns det, men många tillverkare slutar serva även digitala kameror som är ett par generationer tillbaka i tiden. 

Jag har ett flertal äldre kameror, de flesta helt mekaniska. Flera av dessa börjar bli slitna och skulle behöva en ordentlig genomgång.  Allt åldras, mekanik likväl som elektronik. Jag köpte nyligen ett knippe gamla kameror, de är tillverkade någonstans mellan 1946 – 1960, den äldsta är en Zeiss Ikon Nettar, se bild nedan, tillverkad under perioden 1946-1951. Den fungerar helt klanderfritt, klara linser och inte så värst sliten till det yttre, inga ljusläckage. 

Zeiss Ikon 'nettar

Zeiss Ikon Nettar, tillverkad ca 1950.

En annan var en Agfa Isolette II, påminner i stora drag om Zeiss Ikon kameran ovan, något modernare. Dessvärre är fokusskruven väldigt trög och jag är där osäker på om fokuseringen fungerar, har inte hunnit med att prova kameran med film. En tredje kamera i detta senaste inköp var en Zeiss Ikon Ikoflex, en TLR (Twin Lens Reflex), en ”tvåögd” kamera . Väldigt populära och bra kameror, mest känd är nog Rolleiflex kamerorna. Just denna kamera är nog den mindre kända av flera olika tillverkare av TLR kameror, lite förbisedd och kanske underskattad. Det är ju Zeiss optik och ett fint mekaniskt arbete bakom denna kamera. Det var lite typiskt och oturligt nog den kamera i den nyinköpta samlingen som jag helst villa ha, dessvärre fungerade inte slutaren.

Reparation om det går?

Jag har nu plockat isär min Zeiss Ikon Ikoflex i ett försök att få igång den låsta slutaren. Detta är robusta saker och personer som inte är fullständigt opraktiska kan med lite vägledning ta isär och förhoppningsvis sätta ihop sådana här saker. Internet är i dessa fall en makalös hjälp. Efter lite sökande så fann jag ett par sidor med bra beskrivningar på liknande fel, med hjälp av dessa hoppas jag kunna fixa slutaren. Det är dessvärre ett mekaniskt, mänskligt handhavande som är orsaken. En eller ett par små metallstift är krökta, de har blivit det av  för våldsamt hanterande. Hade det funnits reservdelar så hade det varit enklaste sak i världen att byta ut dessa. Nu är kameran närmare 60 år gammal och reservdelar har inte tillverkats på väldigt länge. 

Zeiss Ikon TLR

Zeiss Ikon Ikoflex Ic, här med linserna bortplockade och hela slutarmekanismen frilagd. 

Sannolikt kommer inte slutaren att gå att reparera helt. Det är små marginaler och det är finmekanik, men får jag den att fungera en period, kanske några år så är jag rätt nöjd. 

Verket för slutartider, ett litet paket med kugghjul, armar och fjädrar.

Skall köpa en ny lite mindre tång som kan bocka till de krökta stiften, sedan är det bara att montera ihop det igen. Hoppas det skall fungera.

 

Skapas kreativitet genom begränsningar?

Skapande går i vågor, ibland flödar idéer, tankar och kreativa processer genom huvudet. Ibland är det precis tvärstopp,  en stagnation.  Det blir stampande på samma plätt, i samma spår. Vissa målar solnedgångar hela tiden, andra fotograferar samma platser i samma vinklar med samma komposition, precis som många andra redan gjort. Hur kan man komma vidare? Går det att göra något åt detta dilemma?

I en kurs jag läst under hösten var ett moment Kreativa begränsningar. Vi skulle under det momentet sätta upp begränsningar för oss själva. Dessa begränsningar skulle sedan efterföljas vid skapandet av en kort film. Exempel på detta är Dogme 95,  kanske mer känt som Dogma filmerna. 

Det digitala hämmar kreativitet, eller?

Skrev lite kort om detta tidigare, se Digitala eran dödar kreativiteten. I den texten refereras till Wim Wenders, han är kritisk till alltför mycket teknologi och i synnerhet alla smartphones som påstås boosta det kreativa arbetet. Han säger: ”Teknologi hjälper inte, det stjälper”. Jag håller i stora drag med honom, det är inte bättre idag trots alla hjälpmedel, det är inte en högre kreativitet och/eller högre kvalitet på det kreativa arbetet. Jag tror dock inte att det är en så svart/vitt värld, för vissa så är det definitivt ett fantastiskt verktyg med de digitala och elektroniska verktyg vi har till vårt förfogande idag. 

Däremot tror jag inte att allt skall vara enkelt och lättillgängligt. Går saker för lätt tvingas man inte in i situationer som kräver kompromisser. Situationer som gör att man måste begränsa sig, de kräver mer eftertanke för att lösas. Att ta sig ur sin komfortzon brukar man ibland tala om, ge sig ut på obanad mark, i okänd terräng.

Kvantitet inte lika med kreativitet

Tag som exempel fotografering med digitala kameror över lag, jämför det med gamla tiders analoga kameror, de med film. Eller kanske ännu längre tillbaka de som hade en glasplåt. Det har tagits bra bilder under alla tider, jag skulle inte vilja påstå att dagens digitala bilder är bättre än gamla tiders analoga bilder, annorlunda är de, men inte bättre. Fotografera med film innebär definitivt mer jobb, det finns ju inte heller ett direkt facit på hur bilden ser ut så man är lite ute på okänd mark, i vart fall tills filmen ä framkallad. Idag säges det att varje dag läggs det upp miljoner bilder på sociala medier. Det tas med andra ord otroliga mängder med bilder, det var inte möjligt innan det digitala. Är bilderna bättre idag än tidigare? Nej!

Kvantitet har inte någon som helst koppling till vare sig kreativitet eller kvalitet. Det finns som jag ser det en gräns där obegränsade resurser inte tillför något annat än just högre kostnader. Faktum är att filmer som håller i längden och är mest kreativa och håller högst kvalitet, de är det på grund av andra orsaker, inte en enorm budget. I slutänden är det ju trots allt människan som skapar och det är där idéer, tankar och lösningar har sin kärna. 

Digitalt är inte altid nyskapande

Erik Johansson som är en bildskapare  kan vara ett exempel på en modern skapare, han är Sveriges och vår tids Salvadore Dali kanske man kan kalla honom. Är hans bilder bättre än Salvadore Dalis bilder, är hans bilder mer spännande, är de nydanande? Nej! De är nya och visst är det  bra och fint gjorda, men inte bättre eller mer kreativa. Han har tagit bildskapande med utgångspunkt i fotografi till nya höjder, men inte alls på något sätt nydanande. Redan Jerry Uelsmann gjorde precis samma sak för länge sedan, men med vanlig film, så det är inte ens nytt. Det är det digitala arbetets variant på en sedan länge introducerad tanke och metod. I ljuset av dessa så framstår inte Erik Johansson arbete så udda och banbrytande, det skall dock inte förringas på något sätt. Hantverket är idag något annat än vad det var innan det digitala slog genom på bred front.

Vad vill jag ha sagt med detta?

Nu börjar vi närma oss det som var tanken med denna text. Begränsningar skapar kreativitet, och jag tänker då i detta fallet på fotografi och skapande! Jag tror att i vissa fall så är det definitivt ett otroligt hjälpmedel med digital fotografi och digital bearbetning.  

Kliv ur komfortzonen

Att tvingas in i situationer som inte kan utföras av vana, eller som hjälpmedel inte kan lösa enkelt skapar kreativa lösningar. Wim Wenders sa i sin intervju: En stram och begränsad budget gör att man tvingas till kreativa lösningar”. Detta är något som många andra sagt, se exempelvis på många filmer, de är fyllda av påkostade animeringar, rekvisita upp till öronen, men handling och story blir ju inte altid bättre av det. Kanske rent av tvärt om, en överdriven budget kanske skapar tryck att det skall ge klirr i kassan, då går man på gamla beprövade metoder och lösningar sedan tidigare. Det kan ju även vara så att man kanske rent av döljer en dålig story med en massa dyra påkostade effekter.

Några exempel på situationer

Att ta med sig en kamera med endast en rulle film (12 bilder) kan medföra att de bilder man tar sannolikt övervägs mer och noggrannare än om jag haft en mobilkamera med mig. Har man endast 12 bilder så slösar man inte i onödan. Det kan ju i och för sig bli lite förlamande också.  Tänker man att det hela tiden kommer bättre bilder och möjligheter runt hörnet, att man måste hushålla med exponeringarna, ja då blir ju inte några bilder tagna alls. 

Ett annat exempel inom fotografi som jag insett fungerar är att lämna det bekväma hemma, ta inte med det. Jag har förutsatt mig att ta mer och fler bilder med storformatskameran, att då ta med den betydligt smidigare Hasselblads kameran leder ofta till att storformatskameran blir liggande kvar i bilen, i väskan eller där jag lade den från första början. Det är lite mer jobb och lite besvärligare att fotografera med en stor kamera. Ger man den dock tid så kan det ge helt makalösa bilder. 

En annan effekt som det har att lämna det bekväma, det flexibla det man är van vid hemma, det gör att man tvingas tänka om. Nu har jag detta, hur skall jag lösa det med dessa tillbehör. Kanske inte alltid en bra lösning, men definitivt en nya lösning. 

Så jag är övertygad om att  begränsade resurser tvingar fram nya lösningar. Är detta kanske rent av den väg vi måste gå för att lösa våra klimatproblem? Förbjud tillverkarna av bilar, plan med mera att tillverka fler fordon som drivs av fossilt bränsle. Det skulle garanterat ge effekt.