Something personal – om Avedon

”Something personal” . kanske någon tror att detta är ett extra personligt inlägg. Så är det inte, Something personal är titeln på boken om Richard Avedon. Boken som hans sekreterare,  hans högra(eller vänstra) hand, Norma Stevens, skrev efter hans död. En bok som faktiskt kastar ett lite, för mig, annorlunda sken över en fotograf jag verkligen satt på pedestal. Sannolikt mycket beroende på min okunskap, ovetskap om honom. Vilket fall är det en 700 sidor tjock bok som handlar om Richard Avedons liv, från födsel till hans död 2004.

Richard Avedon är oavsett av vem, vad eller hur man ser på det en av den moderna fotografins största och mest inflytelserika fotografer. Hans porträtt mot den vita bakgrunden, hans modebilder, hans långa karriär, Hasselbladsprisvinnaren 1991, allt detta har lämnat spår och har påverkat mängder av fotografer. En sökning på Youtube med orden Richard Avedon ger mängder av träffar. Både om honom, men även om hans sätt att fotografera. Det är otaliga videos som försöker förklara hans ljussättning, vilken kamera han använder, hur han var som person, hur han var som fotograf, hur han tar sina bilder. Den här boken kastar ett ljus och över vissa av dessa frågor. 

Something personal

Something personal, biografin över Richard Avedon, ev av dem kanske man skall tillägga.

En av de riktigt stora

Richard Avedon var samtida med en av de andra riktigt stora porträttfotograferna, Irving Penn. Två helt skilda stilar, två helt skilda sätt att jobba, två helt väsens-skilda personer. Vem man föredrar är inte så väsentligt. De har på var sitt sätt påverkat mängder av fotografer. Jag har nog mer föredragit Penns bilder, men samtidigt gillat Avedons porträtt. Båda synnerligen enkla, Penn med sin grova pressening och ”hörnet”, Avedon med den vita bakgrunden. Avskalat och rent. I Sverige har vi Hans Gedda som en liknande fotograf, om än lite senare, men Hans Gedda har även han haft sammas syn på porträttet, det avskalade och enkla. Inga onödiga attribut. 

Biografin eller den skrivna historien

Norma Stevens, Avedons sekreterare fram till hans död 2004, jobbade för honom under 30 år. Någon gång, redan under det första eller kanske första åren som hans sekreterare  påtalade Richard Avedon att hon skulle samla på anekdoter och detaljer till boken. Han sa även att inte sålla bort det som kunde framställa honom i dålig dager. Hon var rätt oförstående till en början, som hon själv uttryckte det, ”jag hade inte några planer på att skriva en bok, eller någons memoarer”. Men tiden gick och det blev till slut många små anekdoter och detaljer som hon var med om att uppleva under dessa 3 decennier. Boken som kom ut för någon år sedan, 2019, 15 år efter Avedons död, är i mångt och mycket inte så mycket om hans fotograferande.

Den som köper boken för att få en inblick i hur Avedon fotograferade rent tekniskt, den blir besviken, det finns inte något sånt. Flera, rätt många faktiskt, av kapitlen är inte så spännande, det är mycket om hans privatliv. En påtaglig penninghunger och ett liv i flärd återspeglas rätt tydligt. Avedons privatliv kan för vissa vara intressant, men för min del så är han inte en spännande privatperson, mer en spännande fotograf.

Något som med glasklar tydlighet framgår i boken är att han levde sitt liv med fotografin och sitt fotograferande. Hans liv var fotografi. Något som är påtagligt bland de flesta storheter, oavsett genre, yrke eller inriktning, jobbet och livet är ett och detsamma. Vilket egentligen bara visar att det krävs jobb, enormt mycket jobb för att nå framgång, bli en storhet. Detta gäller ju allt, alla inriktningar, kultur såväl som sport och näringsliv. Vill du bli rik, ja då får du bli kriminell eller jobba hårt. Vill du nå framgång inom målning, fotografi, skrivande, ja jobba på, jobba, jobba. Jobbar man på kan framgången komma, dock inte någon garanti att det blir fallet trots hårt slit.

Avedons assistenter

Avedon var verksam under en hiskeligt lång tid. En tid som det passerat mängder av assistenter, en del stannade länge, andra packade inte ens upp sin väska. Av alla assistenter har valts ut ett gäng som bidragit med anekdoter it boken. En lite rolig är Tim Walker, idag en etablerad och känd, välrenommerad fotograf. Hans berättelse är lite kul länsning, han var en av de få i boken i vart fall som blev uppsagd, han var för långsam. Han skrattade gott åt det själv och det är kanske inte hela sanningen man får läsa här. Andra som passerat är Hiro, men av Avedon ansedd som lite för duktig, vilket gjorde att han inte blev kvar. 

Sådana där anekdoter är det många av och det kan vara lite lättsam läsning, men som sagt boken är 700 sidor och det kan bli lite mycket av det.

Skulle jag då rekommendera boken för andra att läsa. Helt klart läsvärd i vissa avseenden, men lite väl lång och i min smak lite för mycket av personliga saker som inte riktigt intresserar mig.  Boken dock läsvärd för alla som vill veta mer om Avedon och hand liv.

Polaroid är kul!

Polaroid, eller kanske mer korrekt på svenska, direktfilm, det är kul. Hade det inte varit så himla dyrt, då hade jag bara fotograferat med det. Att få bilden i handen omedelbart är fantastiskt. Jag tror nog att de flesta håller med mig om det. Att få den fysiska bilden är något helt annat än att se det på en liten skärm, vilket är fallet med att ta bilderna på sin smartphone. Synd bara att Polaroid lagt ned större delar av sin produktion. Ersättaren, ersättarna, de är inte i närheten av samma kvalitet som Polaroid var. Detsamma gälelr ju dessvärre även för Fuji och deras polaroid och deras direktfilmer, de är nu nedlagda helt förutom till deras egna kameror Instax. Dessa kameror är dock inte av någon högre kvalitet.

Nygammalt

Köpte precis nyligen en gammal Polaroid image system. En av Polaroids lite vidare bildformat, de är inte klassiska kvadratiska. Nej dessa är naturligt liggande bilder 9.5 x 73. cm. Ropade in kameran och först därefter kollade jag upp om det fanns film till den. Det gjorde det, som tur var. Jag visste ju sedan ifjol att dessa bilder, kameror och filmer var bra. Vad jag däremot inte visste var att Polaroid lagt ned sin tillverkning av just detta formatet under januari år, 2020. Så nesligt! Jag räknade kallt med att nu hade jag en smidig kamera för polaroid film. Det förbyttes snabbt mot känslan av att det skulle vara helt kört och att jag gjort en väldigt usel affär, men så var det inte. Kameran fungerar och film fanns att köpa. Om än bara så länge affärerna har det i lager.

Polaroid image system, även kallad spectre och polaroid 1200
Polaroid image system, en kamera med flera olika beteckningar men med samma filmformat.

Hade om det inte varit så himla dyrt köpte varsin kamera till barnen. Känslan att få sin bild direkt är obeskrivlig.

Mörkrummet del 2

Mörkrummet har nu varit på plats ett tag. Corona epidemin fick mig att efter 16 år på samma plats äntligen ta tag i det, mörkrummet är till slut på plats. Så illa som det låter är det inte, jag återgick ju inte till det analoga fotograferandet för mer än 6-7 år sedan och det är först de senare 2-3 åren som jag funderat på att start upp mörkrummet igen. Nu är det snubblande nära att vara klart.

I helgen, midsommarhelgen så köpte jag material för att bygga klart våtbänken och sköljen. Ja en skölj har jag, men en bättre skölj för baryt papper. En arkivskölj. Har annonserat på ett flertal ställen efter en skölj, ingen har nappat. Till slut tog jag det i egna händer och byggde mig en skölj. Har idag och ett par dagar tidigare målat både skölj och våtbänk. Efter lite googlande så kom jag fram till att expoxyfärg, eller vad det nu kallas för. Det är vilket fall en epoxybaserad färg, ofta använd som underlag för båtar. Vad kan vara mer passande än just färg, grundfärg för  båtar, de lever ju sitt liv i vatten och skall tåla en hel del tuffa tag.Torktiden är lång, en vecka, så jag får hålla till tåls ett tag till. Efter vad jag kunde läsa mig till så skall detta var tåligt och bra. 

Har inte velat sätta igång med att ta fram fiberbaserade kopior, inte så länge jag inte kunde skölja dem tillfredställande. Nu är det snart ett faktum att jag kan det, då är det bara att sätta igång. September är inte långt bort och då skall jag ha en mängd bilder klara att hänga på min utställning. Se mer om den längre fram. Har precis fått en laddning med papper som jag beställde, tänkte mig inte göra stå stora kopior, 20×25 eller så som största. eller om man föredrar tum, 8×10. 

Ny kul tavla

Vet inte helt säkert hur jag fick denna idé, kan ha varit av någon annan. Kan vara min egen. Vilket fall har jag i helgen fixat till en ”tavla”, en tavla som kan byta innehåll när som helst och utan några större åtgärder. 

En tavla

En synnerligen enkel konstruktion med en enkel stålplåt, som är fäst på ett par träribbor. Den kan sedan hängas upp var som helst, göras i vilken storlek som helst, och på den sitter väldigt små magneter. Just nu har vi fäst lite bilder som jag gjort i mörkrummet de senaste dagarna. 

Har fler olika storlekar på gång!

Vissa saker räcker länge

När jag tillsammans med några kompisar startade vårt mörkrum under mitten på 80-talet, då köpte jag självklart en hög med saker. Det var papper givetvis, skålar, en massa nödvändiga saker för ett mörkrum, kemikalier och Photo-flo. Photo-flo är en slags vätmedel tillverkat av Kodak som får vattnet att rinna av filmerna, till största delen för att undvika torkfläckar orsakat av kalk. 

För ett par dagar sedan tog mitt Photo-flo slut, 35 år senare!

Photo-flo

Photo-flo, inköpt under senare delen av 80-talet. Den räckte länge, tog slut för ett par dagar sedan.

Så vissa saker räcker länge, minns nu inte vad jag betalde för denna lilla flaska. Kan det ha varit 25 kr? Om det var det så var det pengar som betalt av sig med råge.